Är det någon som tror att dessa pajasar till politier kan få någon ordning på alla de problem som vi står inför? Klimatförändringar, miljöproblem, energifrågan, flyktingproblemet, de finansiella problemen, överbefolkningen bara för att nämna de viktigaste. Jag har en känsla av att man hellre tjafsar om petitesser som SD:s värdegrund, polisens omorganisation och liknade frågor allt medans världen rasar samman runt omkring oss. Alla med lite innanför pannbenet begriper att dessa frågor hänger samman, energiproblemet är det samma som oljetillgången, fattigdomen i vissa länder uppkommer genom ränteslaveriet som IMF pålägger dem, flyktingproblemet uppkommer genom att USA skapar inre oro i arabländerna.

Hade den där jävla George W Bush inte gett sig på Irak hade detta land inte befunnit sig i totalt kaos idag, hade CIA gett fan i att stödja dissidenter och rebeller hade den "arabiska våren" aldrig uppstått och det hade varit lag och ordning i länder som Libyen, Syrien och Egypten hade inte varit en militärdiktatur. Här i Sverige har vi matats med "fejknyheter" och rena lögner som gett folket en felaktig bild av vad som sker i vår omvärld. Finns det någon som är duktig på att sprida falska nyheter och desinformation så är det USA och deras CIA. Inte för att Putin och Kreml är bättre, men att tro på den ena sidans lögner och misstro den andra verkar snurrigt. Jag frågar mig var tog alla kompetenta politiker och journalister vägen och var kom alla stollar och galenpannor ifrån? 

Jag tror man inom maktsfären är medveten om att allt håller på att barka åt helvete och att man bara klamrar sig fast vid makten och köttgrytorna så länge man förmår. Man har inga hållbara lösningar. De lösningar som finns är allt för radikala och strider mot "värdegrunden" och människosynen. Man låssas som problemen inte är så stora och för fram forskare som den obotlige optimisten Hans Rosling för att gjuta olja på vågorna. Hade folk fattat hur illa det i verkligheten är ställt hade de revolterat. Bara detta att folk spelar med i den finansiella bluffen med banker som lånar ut pengar de inte har utan skapar ur tomma intet. Folk fortsätter snällt att amortera sina lån och betala ränta. Man har skapat ett ekonomiskt system som gör att folk är mer eller mindre livegna och fångar i sin egen konsumtion.

Det hela är en gigantisk bluff, vi luras att tro att vi måste ha en massa prylar som mobiler, platt-TV, bilar, svindyra hus eller bostadsrätter och bankerna står där och erbjuder oss att låna så vi kan komnsumer alla dessa onödiga prylar. Ingen människa kan sluta med sitt löneslaveri då de redan sitter i lånefällan. Vi importerar folk från tredje världen för att de ska komma hit och låna pengar och komnsumera. Vem som helst med lite vett begriper att det finns en brytningsgräns då allt kollapsar. Naturen och miljön klara inte av hur mycket som helst av människan ingrepp, till slut slår jorden tillbaka. Vi ser redan en ökning i antalet oväder och andra naturkatastrofer, vi bygger hus där man inte bör bygga hus för vi är giriga och dumma. Det är som hela mänskligheten blivit dumma blondiner.

Om en stund börjar favoritprogrammet "Veckans brott" med Leif GW Persson själv. Jag hoppas verkligen att han försöker banta lite för det ser inte hälsosamt ut att gå runt och kånka på alla de kilon han har. Gissar att han har samma mat och dryckesvanor som kommisarie Bäckström. Han kallar sig själv för "den fete TV-professorn" i en av sina böcker. Får se vad han kommer att ösa sin galla över i veckans avsnitt. Tur att det finns någon som vågar tala ur skägget i det här förfallna samhällsbygget. Verkar som den där svetsare Rövfen fått kalla fötter nu, han ska skärpa lagarna och nu är det plikten som gäller. Minns att gamle kungens valspråk var "Plikten framför allt". Den nuvarande fjanten har något i stil med "Med Sverige ur tiden?" eller något sånt. Det var väl ungefär med gamle kungens bortgång 1973 som allt började gå åt helvete på allvar, minns att Norrmalmstorgsdramat pågick samtidigt som gamle kungen låg för döden. Palme, Geijer, Thage G. Pettersson och Birgitta Dahl regerade. Det var glansdagar för tokvänstern och den tidens terrorister hette Rote Arme Fraktion och Brigade Rosso. Säga vad man vill om vänsterterroristerna med de sprängde inte sig själva i luften som dagens dårar, men så hade de inget Paradis med 72 jungfrur som väntade på dem.

Köpte tre Sjöwall/Wahlöö till, när jag var inom systemet på Hansa för att köpa en flaska Rioja, så nu fattas jag bara fyra av de tio de skrev. Att läsa mycket är bra för skrivandet, oavsett vad man skriver, men man ska nog undvika Ranelid för då vet man inte var man hamnar. Då blir det mest pekoral och en massa konstiga metaforer. GW Persson driver med honom i "Bombmakaren och hans kvinna", han skriver om honom: "Som författare hade vår Herre gett honom ett språk han var helt ensam om..."

En kul grej var att i den pocketupplaga av Sjöwall/Wahlöö som jag köpte hade man längst bak bifogat delar av synopsis och orginalanteckningar till romanen. Orginalmanusen som var handskrivna skänktes av författarna till Riksarkivet. Såg en TV-dokumentär om författarparet för några månader sedan. Tyckte att Bo Widerberg gjorde en lysande tolkning av "Den vedervärdige mannen från Säfle" i filmen "Mannen på taket".

Nu har jag läst ut båda romanerna av Leif GW Persson som jag köpte på bokrean, igår gick jag inom Akademibokhandeln efter att ha varit på apoteket och hittade tre Wahlöö Sjöwall för nittionio spänn. Började läsa "Brandbilen som försvann". Minns att jag läste en del av dem i slutet av 1970-talet. När jag läser deras romaner minns jag ett annat i mina ögon bättre Sverige, buset var till övervägande delen svenskt med undantag för en och annan jugge och turk, alla snutar var svenska, möjligen en och annan finnkoling vid Stochkholmspolisen. Just nu tittar jag på ett avsnitt av "Collumbo" på DR1, sedan är det "Mord och inga visor" med Angela Landsbury. Verkar som jag fått deckare på huvudet. Man kanske skulle skriva en själv medans man fortfarande kommer ihåg allt man själv varit med om. En polisroman förlagt till 1960 - 70-talets Malmö, prescis innan de började riva det som kallades slum. Själv skulle jag kalla det en pittoresk miljö. Man träffade ju också en och annan färgstark kolling i sin ungdom som man kan införliva i sitt persongalleri. Det var på den tiden alla som fyllt 40 såg ut som gubbar, filthatt och poplinrock kärringarna hade kjol, kappa och en fånig hatt. 

Skulle jag mot all förmodan ta mig samman och börja skriva så kan jag lova en sak, någon ny Björn Ranelid kommer jag definitivt inte att bli.