Kollar på en helt sinnessjuk spel film om upptakten till det som skulle bli Woodstockfestivalen. Upphosmannen är en ung judisk yngling var föräldrar äger ett lite motell i staden Bethel i närheten av fältet där festivalen gick av stapeln som slår sig samman med ett gäng hippies. Att det skulle bli så stort som det blev hade ingen någon aning om. De bofasta i trakten blev allt annat än glada vilket resulterade i en del antisemitism.

Det är ett rökande, knarkande och tagande av syra så det stod härliga till. Efter Woodstock blev sig inget likt. President Lyndon B. Johnson kunde ta sitt "Great Society" och stoppa upp det. Det som från början var menat som ett mindre musikevenemang exploderade till en gigantisk fest med minst enhalv miljon ungdomar. 

Hippierörelsen är den största och allvarligaste ungdomsrevolten mot ett fyrkantigt och stelt vuxensamhälle, det mest positiva var att det var fredligt och predikade ett kärleksbudskap. Synd bara att det skulle urarta till dagens snikna droghandel med skjutande och annat elände.

Läste på Text-TV att domstolen varit tvungen att släppa en buse på grund av att åklagaren glömt lämna in en anhållan om omhäktning, detta hör väl till ovanligheterna. Valigare är att åklagaren låter häkta oskyldiga, bara fär säkerhetsskull och för att tillfredställa media. Den som tror att det existerar någon rättssäkerhet i Sverige vet ingenting om svensk rättspraxis. Studerar man de svenska rättsskandalerna genom tiderna så blir man mörkrädd och undrar vad för land man lever i. Vi har haft rättsröta i Sverige ända sedan förra sekelskiftet, de verkligt stora affärerna kom på 1950-talet med Haijby och Kejne affärerna som båda inkluderade homosex. Sedan hade vi Geijeraffären och IB-affären där två journalister kom att dömas fär spioneri för att de avslöjat en olaglig organisation.

Från politiskt håll finns inga ambitioner att röja upp i detta träsk, den ena regeringen avlöser den andra och ärver rättsrötan. För statsmakterna är det viktigare att upprätthålla skenet av omutliga domstolar och tjänstemän som står över all form av granskning. Man vill på inga viklkor att folkets tilltro till lagstiftare och domstolar ska kollapsa. Redan som skolpojke insåg jag vilket ruttet land jag levde i och som vuxen jag fick bara bekräftelse på att jag hade rätt. Det var värre än jag trodde. Jag tror invandringen blir dödsstöten för det nuvarande systemet då många invandrare kommer från länder där man av hävd misstror polis och andra myndigheter. 

Bara en sådan sak som att kronofogden är folk som skickar ut bluffakturor behjälpliga och driver in deras pengar. För min del får gärna Sverige rasa samman till grunden, så vi kan bygga upp något nytt just från grunden.

Såg ett inslag på Kulturnyheterna där man visade att man faggade på halv stång i Torgny Lindgrens hembyggd, som valigt vajade flaggan exakt på hälften av flaggstångens höjd. När fan ska folk lära sig hur man flaggar på halv stång?

Vid dödsfall och begravning är det vanligt förekommande att flagga på "halv stång". Vid flaggning på halv stång skall flaggan först hissas i topp och därefter sänkas till lämplig höjd. På en fristående flaggstång bör flaggan sänkas till cirka 2/3 av flaggstångens höjd, medan den på en fasadstång kan halas in till stångens halva längd.

Förr i världen såg man aldrig flaggan på halva stångens längd för då kunde folk reglerna för att flagga på halv stång, idag tar idioterna detta begrepp bokstavligt och hissar upp flaggan till exakt halva stångens längd. Det där med att den först ska hissas i topp och sedan firas ned en tredjedel har också undgått de flesta som sköter denna syssla. Kulturförflackning kallar jag det.

Att den svenska polisen haft eskalerande organisationsproblem under många årtionden torde inte ha ungått någon. Problemen började redan 1965 då polisen förstatligades från att tidigare ha varit kommunal. Kanske vore det all idé att fundera på att återgå till en kommunal polis, med en kommunaliserad polis får man en polis som har större lokalkännedom och är närmare medborgarna. Sverige hade under den socialdemokratiska eran en övertro på centralisering och sammanslagning. Man trodde att större organisationer var effektivare, historien har visat att det blev tvärtom man fick stora ineffektiva betongorganisationer där gapet mellan ledning och fotfolket blev för stort.

Den allra senaste polisiära omorganisationen med en enda rikstäckande polisorganisation blir förmodligen dödsstöten för svensk polis. Det bästa vore kanske att sparka Dan Eliasson och istället planera för en återkommunalisering av polisen. Öppna alla mindre nerlagda polisstationer så man åter får ut polisen i glesbygden samt återsamla kompetensen i en riksmordkommision. Som det nu är har vi en polis som bara löser vart sjunde brott, den vanliga vardagsbrottsligheten har överhuvudtaget polisen inte tid att befatta sig med. Folket har tappat förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna.

Egenligen är läget katastrofalt, för att få in tillräckligt många sökande till polisutbildningen har man varit tvungen att sänka både de fysiska och de intellektuella kraven, idag kan ett totalt obegåvat klenbygge bli polis. Likaså tar man in folk med olämplig karraktär, ibland rena psykopater. Ingångslönerna måste höjas så att polisyrket lockar till sig begåvade människor som förmår lösa brott och andra samhällsproblem på ett mer konstruktivt sätt, inte som nu med batonger och skjutvapen. Vi har fått en militariserad polis som tror på koncentration av resurserna som enda lösningen på alla problem. På den tiden polisen var kommunal var det helt otänkbart att man löste ett lägenhetsbråk där någon drog kniv mot polisen med att skjuta denne i huvudet. 

Det är politikerna som genom sina omorganisationer skapat en polismakt som är hatad och föraktad av stora delar av folket. I takt med att polisen kände sig illa omtyckt skapades en osund kåranda där man höll varandra bakom ryggen. Polisen blev korrumperad och en fara för rättssäkerheten. Detta fattar inte politikerna så länge de ser alla problem som utmaningar istället för vad de egentligen är - PROBLEM! En utmaning tar man sig an, ett problem löser man, så enkelt är det.

All religion har sin uppkomst i de övergripande frågorna, varifrån, varför, vart hän och vad händer efter döden? Innan upplysningstiden på 1700-talet var det fritt fram för prästerskapet och filosoferna att spekulera. Jorden var en platta och stjärnorna hål i en ostkupa som välvde sig över plattan. Idag har vi en ny religion som slagit hål på all denna vidskepelse - vetenskapen. Vi vet att universum förmodligen uppstod i en Big Bang ur en singulariet, vi vet att jorden är ett klot med stelnad yta och ett flytande inre. Vi vet att solen är en stjärna bland massor av andra stjärnor i det vi kallar Vintergatan som är en spiralgalax. 

Frågorna om meningen med livet och vad som händer när vi dör har nog sysselsatt människan i tiotusenats år, ja ända sedan den moderna människan uppstod för cirka 45 000 år sedan. Med vetenskapen har många av religionens värsta galenskaper fallit, men frågan om Gud finns har inget svar. Att det skulle finnas en fristående personlig Gud i form av en gubbe på ett moln eller ett Paradis med 72 oskulder tror väl bara de mest primitiva och obildade på. Trots att vetenskapen ger svar på många frågor och visar på många samband så tar vi detta ändå inte till oss utan fortsätter att leva ett liv i strid mot naturen. 

Det är de obildade och primitiva som utgör det största hotet mot vår arts fortlevnad. Obildade människor är lika farliga som politiskt korrekta människor då det sistnämnda också är en form av religion. Man ställer upp en massa teser och försöker tvinga sin omgivning att tro på dessa, precis som de klassiska religionerna. Även vetenskapen kan ibland fastna i teser som den sedan har svårt att förkasta trots övertygande motbevis. Felet är ofta människan och dennas hybris och narcissistiska natur, även vetenskapsmän är människor som inte gärna erkänner att de haft fel efter att ett helt liv hävdat en viss ståndpunkt. Livet är inte lätt och det är inte lätt att vara människa.