Är det fler än jag som stör sig på kvällsblaskornas löp när någon kändis dött. Som nu när Lill-Babs dött kan man förvänta sig löp av typen: "Så dog Lill-Babs" eller "Lill-Babs sista tid" en typ av journalistik som ger läsarna ett löfte om att man vet exakt hur det gick till när hon drog sitt sista rosslande andetag. Nu kanske de har den goda smaken att inte köra denna typ av journalistik när det gäller en så folkkär artist som Lill-Babs, men skulle det vara någon mindre känd så är denna typ av sensationsmakeri väldigt vanlig. Man frossar i cancer och andra sjukdomar som kändisar haft och dött av. Ta bara exemplet med Benny Fredriksson som föll offer för fittstimmet och "Metoo" rörelsen där drog man sig inte för att skriva ut att han tog livet av sig. Annars brukar man linda in sådana uppgifter om det rör sig om någon omtyckt person. Huset Bonnier gör vad som helst för att sälja lösnummer, för dem är det bara pengar som gäller. Där kan man verkligen tala om: "Den enes död den andres bröd".

Att en överviktig 34-åring dör efter 42 timmars bältesläggning på en psykiatrisk mottagning av blodproppar förvånar mig inte ett dugg. Den svenska psykiatrin är en katastrof där man anställer inkompetenta alkoholiserade psykopater. Att man lägger en människa i spännbädd i nästan två dygn beror nog mest på ren bekvämlighet från personalens sida. Ingen vill jobba inom psykiatrin vilket fått till följd att högst olämpliga personer anställts. På de flesta kliniker har man en övertro på medicinering, så kallade SSRI preparat skrivs ut slentrianmässigt så fort en person klagar på att den känner sig lite deppad och nere.

Det mesta i dagens Sverige är en katastrof trots alla hurtfriska löften från politikerna. Att man behandlar psykiskt sjuka människor på samma sätt som man behandlade stökiga interner på fängelserna på 1970-talet är en skandal.  Det sista man bör utsätta en psykotisk person för är bältning i en spännbädd. Ska bli intressant att höra vilken vinkling "Uppdrag granskning" kommer att ge fallet i morgon. Ju fler skandaler som avslöjas om det svenska samhället desto bättre, ytterst är det politikerna som har ansvaret för att vården, skolan, polisen, rättsväsendet och försvaret håller på att kollapsa. 

Nu avlider svenska folkets så kallade "folkkära" artister på löpande band. 3 mars dog låtskrivaren Kenneth Gärdestad, 5 mars operasångerskan Kerstin Dellert, 25 mars rockaren Jerry Williams och så nu idag svensktoppsartisten Barbro Lill-Babs Svensson. 

Det känns lite vemodigt att artister man växt upp med som barn går ur tiden, roliga gubbar som Povel Ramel, Martin Ljung, Tage Danielsson, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och så musikartister som dör en efter en. Ja en del dog ju redan i ens ungdom som Brian Jones, Jimmie Hendrix och Janis Joplin som alla knarkade ihjäl sig. Med en del artister känns det som de alltid ska finnas där och när de dör så blir det väldigt tomt. Det gäller även artister som man kanske inte var världens största fans av, men man var van vid att de alltid dök upp i TV-rutan och så plötsligt var de borta.

Man kan nog säga att de som blev "folkkära" var en produkt av statstelevisionen med sina två kanaler. Hela svenska folket såg programmen och man pratade om deras uppträdande i fikarummet dagens efter. I dagens mediebrus drunknar alla som inte sticker ut på ett exceptionellt sätt. Det är inte bara hundratals kabel-TV kanaler som slåss om publikens uppmärksamhet, det är även sociala medier och YouTube. Vi lever i ett informations och mediebrus som är mer än stressande.