Det spekuleras en hel del varför det gått så snett med den svenska migrationspolitiken och integrationen, man talar om socioekonomiska orsaker och annat dravel förankrat i politisk ideologi. Svaret är ganska enkelt, man har negligerat grundläggande samhälls- och kulturfaktorer. 

De flesta samhällen och kulturer är uppbyggda på tjänster och gentjänster, på ett tagande och givande. Får du något av mig så förväntar jag mig att jag får en gengåva eller gentjänst av dig när jag så behöver. Sverige gjorde kardinalfelet att inte ställa några motkrav på de individer som söker asyl i Sverige och som kom i åtnjutande av det svenska samhällets överflöd och välfärd. Detta har skapat en form av otacksamhet och rent habegär hos många av de yngre asylsökande männen, för de flesta asylsökande som kommer är män.

Som den ungen afghanen som gick bärsärk när han inte fick dadlar och citron till sin mat på hemmet han bodde, eller alla de fall där asylsökande som skulle utrustas med kläder krävde att få dyra märkeskläder. Om detta har många tjänstemän på f.d Invandrarverket vittnat om nu i efterhand.

Hade det svenska samhället från början ställt motkrav för de förmåner som de asylsökande fick tillgång till hade det inte alls urartat på det sätt som det gjorde. De som kom som arbetskraftsinvandrare på 1950 och 60-talet fick ingenting, de fick själva arbeta ihop till kläder och bostad och kunde ta hit sina anhöriga först när de kunde garantera deras försörjning. Nästa alla av denna generation av invandrare assimilerades i det svenska samhället och är idag nästan osynliga då vi ser dem som svenskar.

Det var när det började komma utomeuropeiska invandrare från Mellanöstern i början av 1980-talet så hade man plötsligt ändrat synsätt från myndigheternas sida, man såg dem som offer för krig och förföljelse och försökte överskölja dem med godhet utan att kräva någon form av motprestation. Detta gav snabbt upphov till embryot till de första invandrargettona, då många av de som kom valde att flytta till någon av storstädernas förorter där det redan bodde många araber och andra muslimska grupper. Från svensk sida hade man inga krav på var den asylsökande bosatte sig. Snabbt insåg man bland de asylsökande att man belönades genom att vara en kravmaskin, de svenska myndigheterna lade sig platt för alla krav om man i samma mening anklagade dem för rasism och främlingsfientlighet. Detta med rädslan att anklagas för rasism var något som vänsterfolk inblandade i migrationsprocessen lärde ut till de sökande ( bl.a jurister). 

Ryktet om en kravlös tillvaro i Sverige spred sig snabbt i stora delar av den ickeindustrialiserade världen, åk till Sverige och säg att du är förföljd så får du bostad och ekonomiska bidrag utan några motkrav. Detta var så klart rent vansinne av de styrande i Sverige men fick ändå pågå under ett par årtionden. Ett av felen var att man anställde fel sorts människor på Migrationsverket (tidigare Invandrarverket), unga människor, många gånger kvinnor som röstade på V eller MP som såg de asylsökande ur ett offerperspektiv, det var synd om dem. Detta fick till följd att många som saknade riktiga asylskäl fick både asyl och permanent uppehållstillstånd. Man till och med skapade ett prejudikat från politisk håll om ömmande skäl och humanitära skäl. Sedan var det bara att kräva att man skulle få hit hela sin familj, ett krav som uppfylldes till 99 procent. Den största andelen invandrare som kommer idag är av kategorin anhöriginvandring. Även dessa blir försörjda av de svenska skattebetalarna.

Det är denna vansinniga politik av generositet utan krav på motprestationer som lagt grunden för alla högerpopulistiska partier runt om i Europa, då Sverige inte är ensamt om att ha en kravlös invandringspolitik. Sverige är utan tvekan det mest extrema landet men inte det enda. Hade man från första början ställt hårda motkrav på de asylsökande, att lära sig språket, att lära sig våra seder och bruk, få klart för sig att de inte kan ta hit sina anhöriga om de inte kan garantera deras uppehälle osv. så hade vi för det första haft färre asylsökande och de som kommit hade varit mer motiverade att integreras i det svenska samhället. Vi hade nog sluppit de stora volymerna av parasiterande ekonomiska lycksökare.

Det är först nu när allt håller på att gå åt helvete som de politiska partierna vaknat upp och håller på att överbjuda varandra i strängare invandringspolitik och att ställa högre krav på dem som kommer, med krav på språkkunskaper samt att lära sig våra normer. Det är först nu man börjat tala om minskad anhöriginvandring, något som Vänstern och MP så klart motsätter sig. Men det är för sent, de tröstlösa betonggettona som styrs av kriminella invandrargäng och religiösa extremister är redan en realitet som är svår att få bort, med mindre än att man tar till väldigt drastiska åtgärder. Gängen är cementerade och vem fan av deras medlemmar vill ställa sig i kassan på ICA och tjäna 20 000 kr/mån när de kan tjäna samma summa på en dag genom sin kriminalitet? Vi ska genom att skapa arbeten få bort dem från de kriminella gängen säger Stefan Löfven (s) utan att ha en susning om verkligheten.

Tack vara att denna vansinniga invandringspolitik fått pågå så länga har problemen den skapat vuxit sig okontrollerbara man har från politiskt håll målat in sig i ett hörn man inte kommer ur. Allt för länge har man tystat de kritiska rösterna med anklagelser om rasism och främlingsfientlighet, man har vägrat lyssna och kvävt all offentlig debatt i denna fråga. Den politiska korrektheten har vuxit till en statsreligion som tabubelagt all kritik mot den förda generösa och kravlösa invandringspolitiken. Nu står många politiker med byxorna nere och inser att resultatet av deras ansvarslösa politik kommer att visa sig i höstens val.