Vill man göra en analys av ett samhälles mått på demokrati och öppenhet så ska man studera dess polisväsende och underrättelsetjänst. Har ett samhälle en hemlig politisk polis som kartlägger folks åsikter och ett underrättelseväsende som knappt är känt utanför regeringskretsarna så balanserar det på diktaturens brant. 

Sverige skapade vid krigsutbrottet 1939 den Allmänna säkerhetstjänsten som kom att sortera under polisen och försvarsmakten. Allmänna säkerhetstjänsten (1939 - 1945) var inte känd av allmänheten och det saknades demokratisk insyn. Under dessa år skapades ett hemlighetsmakeri och en form av statlig laglöshet då något ordentligt regelverk aldrig upprättades. Under krigsåren skötes den militära underrättelseverksamheten av C-byrån som sorterade under Försvarsstabens underrättelse avdelning.

Den civila övervakningen sköttes av Centralbyrån som avlyssnade telefoner, öppnade brev, pejlade radiosändare samt kontrollerade alla allmänna samfärdsmedel. En särskilt inrättad Spanings byrå som sköttes av statspolisintendent George Thulin höll koll på alla misstänka medborgare med avvikande politiska åsikter. Det praktiska jobbet sköttes av Stockholmspolisens 2:a avdelning, kriminalpolisens 6:e rotel, under kommissarie Martin Lundquist. Kommunister sattes i interneringsläger eller skickades som inkallade till tvångsarbete i Norrland. Det upprättades en rad s.k interneringsläger som i praktiken inte var något annat än koncentrationsläger som stod under överinseende av Tage Erlander som var biträdande socialminister.

Detta hemlighetsmakeri fortsatte sedan under kalla kriget då man inrättade T-kontoret som en ersättning för C-byrån som lades ned. Chef för T-kontoret som stod för Tekniska kontoret var filosofie doktor Tede Palm en anonym tjänsteman som skrivit avhandlingar om bl. a. Germanernas trädkult. De viktigaste verksamheterna var signalspaning genom FRA:s försorg samt Marin byrån som fick information av sjökaptener inom handelsflottan om marina aktiviteter i främmande hamnar. Man hade även folk som regelmässigt höll koll på trafiken genom Öresund. En som kom att bli knuten till T-kontorets verksamhet var en ung löjtnant vid reserven vid namn Olof Palme. Han hamnade i en avdelning som sysslade med militärpolitisk analys. Andra politiska kändisar som var knutna till verksamheten var Gunnar Jarring och Sverker Åström.

Den verkliga katastrofen för svensk underrättelsetjänst kommer i början av 1960-talet då det blir maktskifte på en rad viktiga poster, Sverige får en ny ÖB och Erlander ersätts av Olof Palme. Även inom de högre militära staberna sker en omorganisation. Chefen för en avdelning kallad B-byrån, Birger Elmér en pålitlig påläggskalv inom det socialdemokratiska partiet börjar köra sitt eget race och bryter ut B-byrån ur den övriga organisationen och detta blir embryot till det som kom att kallas IB eller Informations Byrån, av vissa uttytt Information Birger. 

Det som var det häpnadsväckande med IB var att man bildade en avdelning kallad IB/03 som hade som uppgift att registrera kommunister. IB hade en lokal ute i Solna som doldes bakom täckföretaget AB Collector och ett annat företag som tjänade som täckmantel var parfymeriföretaget Oriflame som låg i en fastighet på Grevgatan 24 som ägdes av Birger Elmér som också hade sin privata våning i samma hus. Elmér verksamhet kom givetvis i konflikt med SÄPO som polisens gamla Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning döps om till. Den stora katastrofen kom när Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade IB:s olagliga registerverksamhet på 1970-talet. En verksamhet där Hans Holmér och Ebbe Carlsson var inblandad i, det som kallades "Sjukhus skandalen" i Göteborg 1975 där man kartlade kommunister inom sjukvården. IB försvann liksom dess chef och verksamheten döptes om till GBU - Gemensamma byrån för underrättelser. 

Genom hela Sveriges historia har man hållit sig med hemliga organisationer som haft som uppgift att registrera medborgares politiska hemvist. Organisationer som stått utanför all demokratisk kontroll och som saknat lagstadgade instruktioner. Under T-kontorets tid så redovisade Tede Palm verksamhetens ekonomiska utlägg till statsminister Erlander varpå man sedan brände upp dem. Något sådant hade exempelvis CIA aldrig kunnat göra. Sverige är så nära en polisstat och diktatur man kan komma.