Började läsa i Leif GW Persson romanen jag letat efter i ett år och tyckte början var lite konstig, men så till min glädje på sidan 39 dyker min favorit kommissarie Bäckström upp, denne korrupte absolut vedervärdige snut som tar varje tillfälle i akt att förse sig. Jag vet att det finns gott om Bäckströmar i kåren, snutar som stjäl från tjyvarna då de gör husrannsakan. Speciellt storlangare av droger är populära objekt då dessa nästan alltid har gott om kontanter hemma. Vilken langare skulle våga beklaga sig över att det inte var 40 000 utan 400 000 som polisen fann hos honom? Nä, även om de flesta svenskar vägrar att tro det så har vi en poliskår lika korrupt som den i den värsta bananrepubliken i Sydamerika.

Leif GW Persson har nog sett prov på det mesta under sin tid som polisprofessor, men som den svensk han är så säger han offentligt inte ett ont ord om polisen. Vad han skriver i sina böcker är ju bara hittepå alltihop, eller är det?

Började röja bland mina bokstaplar och tömde ut alla böcker som stod bakom de främre böckerna i bokhyllan och tro det eller ej jag hittade en Leif GW Persson roman jag letat efter i mer än ett år. Jag har alltid varit övertygad om att den skulle finnas i någon av de boktravar som var staplade framför bokhyllan men fann den bakom de andra böckerna i hyllan, så nu har jag något att läsa i ett par dagar. Ja är den riktigt bra så läser jag väl ut den på ett och ett halvt dygn. Det är en av hans tidigare romaner "En annan tid, ett annat liv" från 2003.

Ett annat fynd i bokröran var en tjock bunt med gamla krigsserier, "Serie biblioteket", "Pilot 22" och "Kommando serien" små tidningar i halvformat som man med välbehag sög i sig som barn.

Börjar inse att jag nog har för många böcker och att det är hög tid att rensa ut allt skönlitterärt skräp. De flesta böcker jag har är facklitteratur, mycket historia och religion. Visst kan man hitta nästan all information på Internet men den är ofta snuttifierad och ytlig, vill man ha kött på benen så får man läsa böcker. Jag har alltid gillat böcker och alltid läst och studerat. Kunskap är den enda rikedom som man aldrig kan ta ifrån en person med mindre än att man lobotomerar vederbörande. Att samla på fakta är ett sätt att leva.

Nya Tider har en recension av en dansk bok som på svenska heter: "Egohumanisterna - de nya totalitärerna" skriven av Kristian Törning. Det är en analys av de självgoda aktörerna, de så kallade godhetsapostlarna vars enda uppgift verkar vara att förgifta och sabotera den offentliga debatten genom att framhålla sin egen godhet genom att kritisera alla med en avvikande åsikter så som varande onda och moraliska oanständiga. De är moralens självutnämnda väktare med en intolerans mot alla avvikande åsikter och en förakt mot den kultur de vuxit upp i. De liksom så mycket annat i Sverige är en produkt av 68 vänstern uppblandat med liberalismens altruism.

Vi stöter på dem jämt och ständigt i den offentliga debatten, på tidningarnas debatt och kultursidor. De har sällan något konstruktivt att komma med då de saknar logik och analysförmåga och huvudsakligen bygger sina argument på empati och känslor. Deras huvudsakliga uppgift är att framträda som posörer i moralisk godhet som hackar ner på alla och envar som ifrågasätter dem och deras åsikter. Det går inte att föra en debatt med dessa egohumanister då de är totalt låsta i sin självbild. Egohumanisternas främsta spelplan är så klart invandringen där de helt dominerar. Där kan de som Törning skriver: "bära andras olycka som ett smycke" då de frossar i elände och olyckor som de anser att vi alla ska bära som ett skammens ok på våra axlar. 

Jag råkar själv ha en syster som tillhör släktet egohumanister så jag vet hur det är att försöka föra en diskussion med dem, det går inte. Så fort man presenterar ett logiskt hållbar argument mot deras känslomässiga dravel så säger de bara "tyst, jag vill inte höra mer" och därmed är diskussionen avslutad. På alla plan utnyttjar de sin egenhändigt konstruerade moraliska upphöjdhet och blickar ner på sin omgivning med ett nedlåtande förakt. De söker sig gärna till konstnärliga yrken eller jobbar inom ideella organisationer såsom Röda Korset, Amnesty, Individuell människohjälp och liknade. Där får de känslan av att göra något moraliskt godhjärtat som höjer dem över oss vanliga medborgare och därmed ger dem rätten att döma alla andras åsikter efter sin egen måttstock. De är dessa egohumanister som sakta men säkert för Sverige närmare och närmare det totalitära samhället där dissidenter tystas eller fängslas, där man ser mellan fingrarna med våldsvänsterns övergrepp på oliktänkare. Än så länge kan vi stoppa dem genom att rösta på de partier som tar avstånd från deras ideologi, höstens val blir ett ödesval för Sverige.

Som väntat lade sig den alltid like mediakåte och pratglade Björn Ranelid i debatten om Svenska Akademien, han tycker att alla ska avgå, men ändå beklagar han att Sara Danius tvingades avgå. Han tycker vidare att alla akademiledamöterna ska sätta sig i  skolbänken och lära sig vad ordet jäv betyder. Han får så följdfrågan av den intervjuade SVT-journalisten:

Om du själv skulle få frågan att sitta i akademien?

- Svaret är absolut nej, jag är alldeles för känd. För mycket känd, berömd och älskad.

Ja kan man säga det tydligare när man lider av grandiost självförhärligande? Jag själv är sannerligen ingen älskare av den ordbajsande Ranelid, jag finner honom pinsamt uppfostrande i sin stil. Vad ger honom rätten att komma med pekpinnar och ösa skit över sina kulturkollegor?

Svenska Akademin har förvandlats till ett skämt i händerna på feminister och den politiskt korrekta kultureliten. Idag består akademin av en samling självbeundrande kulturpersonligheter med som det tycks kopplingar till sexuellt perverterade kulturprofiler, som mest är intresserade av att sätta på unga tjejer. Jag tror det som hänt för alltid kommer att besudla Svenska Akademin och få den att framstå som en sandlåda och skyddad verkstad för dysfunktionella poeter och författare. Den kommer aldrig att återfå det rykte den en gång hade och frågan är om Nobelpriset i litteratur i fortsättningen kommer att ha samma dignitet som det en gång hade. 

Jag minns trots jag bara var ett litet barn när man gav priset till Boris Pasternak och han förvägrades av den sovjetiska staten att komma till Stockholm och hämta priset. Detta var en stark markering av akademin mot sovjetstaten och deras censur av det fria ordet. På den tiden var Svenska Akademin en ärevördig institution som folk vördade och såg upp till. Många i akademin var säkert innehavare av både Vasaorden och Nordstjärneorden, det var på den tiden man hade respekt för titlar och bildning. Dagens akademi är bara en blek skugga av vad den en gång var.

Alla som vill veta det kan ta reda på att den så kallade "kulturprofilen" är Jean-Claude Arnault, ändå framhärdar SVT att kalla honom för kulturprofilen. Mannen i fråga råkar vara gift med en kvinnlig medlem i Svenska Akademin, Katarina Frostenson. Akademin är en kulturinstitution som grundades av Gustav III och som på senare tid fått uppgiften att utse Nobelpristagaren i litteratur. Med tanke på den turbulens som drabbat Akademin på senare tid och alla rykten och avhopp som skett är det kanske lika så gott att lägga ner Svenska Akademin. 

Vanlig folk skiter fullständig i detta lilla kotteri av självbeundrade författare och poeter som samlas varje torsdag på Gyldene Freden i Gamla stan. Där sitter dessa stofiler och dricker dyrt vin eller vad fan de nu trattar i sig och snackar skit om resten av Kultursverige, de som inte är medlemmar av detta illustra sällskap. Bara en sådan sak som att de sitter på livstid oavsett om de drabbas av Alzheimer, demens eller storhetsvansinne. Akademin är en relik, en kulturell dinosaurie som knappast hör hemma i det tjugoförsta århundradet.

Har precis läst ut Dan Browns "Begynnelsen" som jag köpte på bokrean. Jag har läst nästan alla hans böcker och kan väl inte säga att det är några litterära mästerverk, men bra hantverk i thrillerklassen. Det jag gillar med Dan Brown är att han har ett tema, en röd tråd som återkommer i alla hans böcker - kritiken mot religion och vidskepelse. 

I "Da Vinci koden" är hans tes att Jesus var en vanlig människa som hade ett förhållande med Maria Magdalena som resulterade i ett barn. Något som den katolska kyrkan inte alls gillade. I "Änglar och demoner" är det den katolska kyrkan och påvestolen som är målet för hans kritik. Dan Brown är väl påläst när det gäller konstvetenskap och religionshistoria vilket gör hans böcker realistiska. 

I "Begynnelsen" är det Gud själv han ifrågasätter, ett av citaten i boken lyder: "I begynnelsen skapade människan Gud" och så var det nog. I alla tider har människan förklarat det oförklarliga med gudar och det övernaturliga. Det är egentligen fruktansvärt att det i USA en modern nation år 2018 finns människor som på fullaste allvar tror att Adam och Eva var de första människorna skapade av Gud och att vi alla härstammar från dem. De tror att fossiler är ett sätt för Gud att testa människans tro. 

Jag tycker det är bra att Dan Browns genom romanens form försöker öppna ögonen på folk och få dem att inse att religion är vidskepelse och myter. Forskning och vetenskap har visat oss att livet uppstod genom enkla molekyler på havets botten, den viktigaste komponenten för liv är vatten. Människan består till 60 procent av vatten och vi utvecklas som foster i en säck omgivna av fostervatten. 

Skulle vi hitta bakterier på Mars så bevisar det att liv inte är något unikt för planeten Jorden, vi är inga unika varelser skapade till Guds avbild. 

Religion har varit upphovet till de flesta krig och konflikter här på jorden, man har slagit ihjäl varandra för vilken gud man ska tro på. Kristna, muslimer och judar har dödat varandra trots att de i grunden tror på samma gud och räknar Abraham som sin stamfader, kan det bli vansinnigare? Jag håller med Dan Brown det är hög tid att vi lämnar religionens vidskepelse bakom oss och börjar tro på oss själva istället för Allah, JHVH eller Herren Gud. Naturen, biologin och de kosmiska lagarna är nog så fantastiska, vi behöver ingen Gud idag. Låt oss begrava Gud och all gammal unken vidskepelse och sätta vår tro till naturlagarna och forskningen. Om det sedan finns en Gud och ett ilv efter detta lär vi bli varse det den dagen vi dör.

Efter att ha läst Norman Ohlers "Droger i Tredje Riket" (Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich) så förstår man varför det gick som det gjorde för Hitler och hans dröm om ett Storgermanskt rike. Hitler lät sig förföras av en kvacksalvare vid namn Theodor Morell som han introducerades för i början av 1936 via sin fotograf Heinrich Hoffmann som led av en venerisk sjukdom. Hitler kom att få fullt förtroende för Morell då denne kunde bota Führen från hans magbesvär och ständiga problem med väderspänning. Morell var en föregångare inom området steroider som utvanns ur körtlar från slaktdjur. Även om Hitler var vegetarian så lät han sig gladeligen injiceras med produkter utvunna ur djurkroppar. 

Tyvärr stannade det inte vid detta utan när kriget började gå dåligt för Tyskland så förvärrades Hitlers magplågor och kramper. Detta botade Morell med injektioner med Eukodal vars verksamma beståndsdel är en opioid vid namn Oxykodon. Hitler blev med tiden beroende av opioider vilket fick som följd att han inneslöt sig själv i en bubbla av självbedrägeri och vägrade se den militära verkligheten sådan den var. Detta gav upphov till vansinniga beslut som att inte retirera när så var befogat och att sträcka ut fronten till orimliga mått som var omöjliga att försvara. Han var helt oemottaglig för sina fältmarskalkars och generalers råd och vägrade följa dem. De som stod på sig avskedade han. 

Med tiden kom Hitlers narkotikamissbruk via kvacksalvaren Morell att få katastrofala följder för Tyskland. Hitler levde nu isolerad i sin bunker i Rastenburg omgiven av jasägare som Wilhelm Keitel, Martin Borman och Hermann Göring samt sin allestädes närvarande livläkare Teo Morell som ständigt stod redo med sina sprutor. Detta osunda leverne bröt med tiden ner Führerns fysiska hälsa och han åldrades i förtid. De som känt honom länge skrämdes av att den berömda hypnotiska blicken numera reducerats till en vattnigt stirrande blick som tycktes helt frånvarande. Jag minns när en god vän som var flykting från Östtyskland visade mig ett nummer av Stern i slutet av 1960-talet vars huvudartikel var om Hitlers positiva syn på kokain som läkemedel. Det var efter kuppen den 20 juli 1944 som Hitler behandlades av en öron, näsa, hals specialist vid namn Giesing som penslade hans spräckta trumhinnor och näsa med tioprocentig kokainlösning, något som Hitler kom att uppskatta mycket då hans huvudvärk försvann.

Hitler kom med tiden att kräva allt fler och högre doser av Eukodal ända fram till slutet i bunkern under rikskansliet då Morells lager av narkotika var uttömda och det inte gick att få tag i mer Eukodal. Hitler drabbades då av abstinens som fick hans händer och ben att darra vilket tolkades av vissa historiker som att han led av Parkinsons. Adolf drabbades av "cold turkey" ett tillstånd välkänt för alla heroinister. Sett ur detta perspektiv så ter sig Hitlers besinningslösa militära  beslut ganska logiska, då en av opioider påverkad människa lever i en egen verklighet där fantasi blandas med verklighet. I slutet yrade Hitler om arméer som inte längre fanns och mirakelvapen som bara fanns på ritbordet.