Köpte tre Sjöwall/Wahlöö till, när jag var inom systemet på Hansa för att köpa en flaska Rioja, så nu fattas jag bara fyra av de tio de skrev. Att läsa mycket är bra för skrivandet, oavsett vad man skriver, men man ska nog undvika Ranelid för då vet man inte var man hamnar. Då blir det mest pekoral och en massa konstiga metaforer. GW Persson driver med honom i "Bombmakaren och hans kvinna", han skriver om honom: "Som författare hade vår Herre gett honom ett språk han var helt ensam om..."

En kul grej var att i den pocketupplaga av Sjöwall/Wahlöö som jag köpte hade man längst bak bifogat delar av synopsis och orginalanteckningar till romanen. Orginalmanusen som var handskrivna skänktes av författarna till Riksarkivet. Såg en TV-dokumentär om författarparet för några månader sedan. Tyckte att Bo Widerberg gjorde en lysande tolkning av "Den vedervärdige mannen från Säfle" i filmen "Mannen på taket".

Nu har jag läst ut båda romanerna av Leif GW Persson som jag köpte på bokrean, igår gick jag inom Akademibokhandeln efter att ha varit på apoteket och hittade tre Wahlöö Sjöwall för nittionio spänn. Började läsa "Brandbilen som försvann". Minns att jag läste en del av dem i slutet av 1970-talet. När jag läser deras romaner minns jag ett annat i mina ögon bättre Sverige, buset var till övervägande delen svenskt med undantag för en och annan jugge och turk, alla snutar var svenska, möjligen en och annan finnkoling vid Stochkholmspolisen. Just nu tittar jag på ett avsnitt av "Collumbo" på DR1, sedan är det "Mord och inga visor" med Angela Landsbury. Verkar som jag fått deckare på huvudet. Man kanske skulle skriva en själv medans man fortfarande kommer ihåg allt man själv varit med om. En polisroman förlagt till 1960 - 70-talets Malmö, prescis innan de började riva det som kallades slum. Själv skulle jag kalla det en pittoresk miljö. Man träffade ju också en och annan färgstark kolling i sin ungdom som man kan införliva i sitt persongalleri. Det var på den tiden alla som fyllt 40 såg ut som gubbar, filthatt och poplinrock kärringarna hade kjol, kappa och en fånig hatt. 

Skulle jag mot all förmodan ta mig samman och börja skriva så kan jag lova en sak, någon ny Björn Ranelid kommer jag definitivt inte att bli.

Den där Leif GW Persson är en gudabenådad berättare, hans stil är rättfram utan något knussel. I mellanåt gapskrattar man högt när man läser. Låt mig ge ett litet smakprov ur den roman jag håller på att läsa just nu, "Bombmakaren och hans kvinna":

-Zigenare, sa Ove Kristiansson. De stjäl som korpar så fort de har lärt sig gå. Eller romer som det heter bland alla fisförnäma jävlar.

-Faktiskt inte. Just de här som vi fått tips om lär vara negrer, sa Lina som gärna anpassade sitt språk till den hon talade med om det var till gagn för jobbet som hon skulle göra.

-Somalier faktiskt, tillade hon med oskyldig min för att se hur mycket kallt stål han tålde.

 Hur fan man nu kunde skilja en neger från en annan neger, sa Ove. Själv kände han inga negrer. Han hade aldrig pratat med en neger. Svarta var de hur som helst och där fanns nästa problem i samband med observationer av just sådana.

-Hur menar du då? sa Kajsa.

-Ja, så fort solen går ner så blir de ju osynliga, flinade Ove.

Riktig så här går han dock inte på hela tiden, men det kommer ständigt sådana här små litterära pärlor att skratta åt. Han har ett flyt i sin berättarstil som gör hans böcker lättlästa. I mellanåt ägnar han kanske lite myckt tid åt huvudpersonernas personliga förhållanden som ibland kan te sig lite överflödigt. Kanske bara jag som är lite skadad av för många amerikanska polisromaner från 1960-talet medan Leif GW Persson är lite influerad av Per Sjöwall och Maj Wahlöö. Hur som helst så är GW:s romaner mycket underhållande och roande samtidigt som de innehåller en god portion samhällskritik.

Rätt roligt att läsa en bok av GW Persson där huvudpersonen är SÄPO:s kvinnliga operativa chef. Jag har alltid haft ett intresse för olika underrättelsetjänster, speciellt de svenska alltifrån Carlos Adlercreutz militära C-byrå som sorterade undergeneralstaben till polisens som låg under Stockholmspolisens kriminalavdelning det som senare skulle bli SÄPO. Det verkar som det från början var ganska rejält folk som besatte tjänsterna inom den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten, men det hela spårade ur under Palmes diktatoriska välde då en inkompetent idiot som Hans Holmer blir SÄPO-chef. Liksom att Palme inte litade på militären utan skapade sin egen underrättelseyjänst IB uttytt som Informations Byrån eller Inhämtning Birger efter dess chef Birger Helmer. 

Den siste SÄPO-chefen värd namnet var väl P.G.Vinge som kom på kant med Palme och hans IB. Efter IB, Geijer-affären, Ebbe Carlsson-affären och alla andra affärer har det mest varit skit med SÄPO, det gick politik och prestige i hur det skulle skötas. På den militära sidan ersattes C-byrån efter kriget av T-kontoret under Tede Palms ledarskap, detta upphörde 1964 i samband med att den hemliga militära underrrättelsetjänten omorganiserades. Idag sköts verksamheten huvudsakligen av MUST och FRA. Som med all underrättelseverksamhet så blir det mest skit när politikerna lägger sin näsa i hur det ska skötas. Idag är det inte sunt förnuft och kompetens som styr verksamheten utan politisk korrekthet, något som inte minst avspeglade sig i det så kallade zigenarregistret som Malmöpolisens underrättelsetjänt upprättat med all rätt.

Nu har jag läst ut "Kan man dö två gånger" av Leif GW Persson, han har lagt upp en spännande och intressant intrig och skriver på ett roande sätt som ofta får en att skratta. Tyvärr tycker jag slutet är lite snöpligt, det är precis som han inte lyckades få till det där lilla extra i slutet. Ett bra slut på en kriminalroman ska vara totalt oväntat, här kunde man ganska tidigt anna sig till hur det skulle sluta.

Ni får ursäkta att det blir lite glest mellan inläggen men Leif GW Perssons roman "Kan man dö två gånger" upptar all min tid. Jag måste även gå ut emellanåt och få lite motion och frisk luft, (samt besöka det svenska alkoholmonopolet "Systembolaget")

Jag är sådan att får jag fatt i en bok som fångar mitt intresse så sträckläser jag den. Lars Keplers roman "PLayground" sträckläste jag på mindre än två dygn. GW Persson har lyckats blanda underhållning, humor med spänning och klurighet.

Jag tror mig ha löst frågan i Lief GW Perssons roman "Kan man dö två gånger?", jag ska inte avslöja lösningen här, då jag inte vill fördärva nöjet för framtida läsare. Jag kan också ha fel i mitt antagande. Efter att ha läst ett hundratal sidor till har jag en ny hypotes, jag visste inte att tsunamin i Thailand 2004 var inblandad vilket förändrar bilden.

Jag har funderat lite på det gamla mordet som togs upp i senaste avsnittet av "Veckans brott" , mordet i Linköping 2004, då en ung pojke och en äldre kvinna knivhöggs till döds. Jag minns mordet mycket väl då det skrevs en hel del om det och ingen gärningsman greps. Det var en 12-årig invandrarpojke, Mohammed Ammouri som knivhöggs med en så kallad "butterfly kniv" samt en äldre svensk kvinna. Av vapnet att döma och det klantiga sätt gärningsmannen gjorde sig av med vapnet tror jag att det rörde sig om en ung gärningsman, kanske i samma ålder som offret. Den svenska kvinnan råkade se gärningen och blev dödad för att hon inte skulle vittna. 

Butterfly kniv inköpt för många år sedan på loppmarkaden i Folkets park av en polak. Den är lite elegantare än den GW Persson visade upp i TV och bladet sitter ganska stadigt när det är utfällt.

En professionell gärningsman använder inte en butterfly kniv då den saknar parerstång och har ett sladdrigt blad, det är en typisk pojkleksak. Gärningsmannen skar sig själv då han högg Ammouri ett flertal gånger i raseri så hans blod och DNA hamnade på kniven som han slängde ifrån sig inte långt från gärningsplatsen. Mössan slängde han i en av Metros tidningsställ. Av DNA och hårstrån i mössan kan man dra slutsatsen att gärningsmannen förmodligen var svensk. Gärningsmannen kan vara en skolkamrat till Ammouri då denne stod och väntade på honom då han skulle gå till skolan, således var han bekant med offrets vanor. Mordet kan bottna i ett gammalt groll dem i mellan, men det måste vara en iskall typ som lyckats hålla käft och hålla sig undan i alla dessa år. Jag vet ej om polisen toppsade alla Ammouris skolkamrater på DNA. Hur som helst tror jag det är en ung svensk pojke som känner Ammouri som begått dubbelmorden.

Butterfly kniv med plasthandtag, står ingen tillverkningsort men jag antar att den är gjord i Kina som all annan skit.

Ingenting roar Elake Karsten så mycket som Leif GW Perssons polisromaner om den fryntlige kommisarie Evert Bäckström och hans osannolika kollegor vid Solnapolisen. En faschinerande detalj är Bäckströms matvanor som förmodligen motsvaras av GW:s egna matvanor, med tanke på omfånget av sagdas torso. När man läser om Bäckström öden och äventyr sitter man och småskrattar för sig själv och förstår att GW säkert har rätt roligt när han nedtecknar dessa historier. GW:s polisromaner skiljer sig avsevärt från de gängse amerikanska polisromanerna man läste i sin ungdom, det finns en cynisk humor och en underton som jag finner tilltalande. Samtidigt innehåller texten ett visst mått av samhällskritik och sparkar åt överheten. Kommisarie Evert Bäckström är höjden av korruption och lättsinne, han har definitivt ett större intresse av att tillfredställa sina köttsliga behov och fylla sin buk med god mat och dryck än att utföra ett gediget polisarbete. Jag vill varmt rekommedera dessa böcker och garanterar timmar av underhållning och skratt.