Idag är det den 22 februari och årets bokrea startar. Bokrean idag är inte som bokreorna förr då förlagen sålde ut sina förlagsrester, iddg är det mest ett jippo där man säljer böcker speciellt tryckta för bokrean. Dock tänker jag bege mig ut och inköpa ett par Lief GW Persson romaner som jag fuinner underhållande att läsa, kollade som hastigast i Akademibokhandelns katalog och tyckte utbudet av historiska böcker och memoarer var magert. En tredjedel av katalogen var barnböcker, något som knappast förekom förr på bokreorna. 

Den enda bok som riktigt intresserar mig finns inte på rean då den är nyligen utgiven, det är en bok om nazistideologen Alfred Rosenbergs dagböcker. Dessa användes av åklagarsidan i Nürnbergrättegången men försvann sedan i något amerikanskt arkiv där de legat till nutid. De har nu återfunnits och blivit föremål för forskning och en bok. Historia är ett ämne som alltid intresserat mig, håller just på att läsa om boken om pansarslaget vid Prochorovska, mer känt som slaget om Kursk. Detta slag kom att präglas av den sovjetiska historiesynen under många år, en syn som kom att anammas även av de västliga historikerna. Det var först när två svenskar, Anders Frankson och Niklas Zetterling tog sig an historien som man fick en mer nyanserad och objektiv bild av skedet i juli 1943, det som kom att kallas världens största pansarslag.

Nu är det snart min  favorit på ettan, den dryge Leif GW Persson. Jag gillar honom, han är inte rädd för att säga som det är. har läst några av hans böcker och gillar dem, många garv åt hans samhällskritik.

I tusentals år har människan faschinerats av den fornegyptiska civilisationen, inte minst av pyramiderna och sfinxen vid Gize som stått som ett monument över denna svunna civilisations storhet. Det fornegyptiska riket bestod från början av två riken, det över och det nedre riket. Under kung Narmers regering år 3000 f.Kr enades dessa till ett enda rike. Egypterna dyrkade en mängd olika gudar som representerade olika verksamheter, således tillskevs guden Thot skrivkonsten och han avbildades som en människa med ett ibishuvud. Falkguden Horus kom att få en hög ställning då man trodde falken kunde flyga upp till solen som representerades av guden Ra. Solen hade en central ställning i de forna egypternas liv då livet i Nildalen var avgörande om solen lyste eller inte. Varje morgon genomförde därför prästerna en ceremoni för att solen skulle gå upp i öster. Man trodde en dyngbagge rullade solen över himlavalvet, på samma sätt som den rullar en kula av djuravföring över marken. Det fanns även en myt där solen färdades i en båt över himlavalvet och vaktades av falkguden Horus mot Apopisormen som man trodde åt upp solen då den gick ner i väster.

Egypterna hade en tro att ju fler myter och gudar som omgav ett fenomen desto bättre var det. Under farao Echnaton under den 18.e dynastin införde man en monoteistisk tro och alla skulle dyrka Athon solgude som enda gud. Echnaton var gift med Nefretite och fick sonen Tutankhamon, som ju inte är helt okänd. Man tror att Moses kan ha inspirerats till tron på en enda gud av Echnaton lära. Egypten är en civilisation och kultur som varar i över 3000 år, det är först när romarna ochuperar Egypten under det som kallas den Ptolemaiska perioden som kulturen börjar falla samman. Konsten att läsa hieroglyfer faller i glömska och återuppstår inte förrän på 1800-talet då Napoleons trupper hittar Rosettastenen och egyptologen Jean-François Champollion 1822 löser gåtan.

I och med att man löste gåtan med språket så öppnades en ny fantastisk värld för egyptologerna, man kunde läsa de tusentals papyrusrullar som fanns runt om i världens muséer och man fick en inblick i egypternas tankeliv. Man började förstå hur de tänkte sig livet efter döden, något som upptog en stor del av deras liv. När man dog var det viktig att kroppen bevarades genom mumifiering och att den döde fick med sig mat och annat för livet på andra sidan. Man tänkte sig dödsriket som de levandes värld fast mycket bättre, korna var dubbelt så feta där, kornet man odlade fick större ax, allt var bättre där. Man behövde arbeta även i dödsriket så därför medförde den döde något som kallas ubchetifigurer, små lerfigurer med magisk text på som skulle utföra arbete i den dödes ställe. Man anar en mycket materialistisk syn på livet efter detta, inte alls den andliga trancendentala syn nutidsmänniska har på livet efter döden. Det var inte bara människor som mumifierades, även djur som ansågs heliga mumifierades.

I slutskedet av den egyptiska kulturen och civilisation förföll denna tro, man offrade då mumifierade djur i tusental. Det fanns de som födde upp djur bara för att döda dem och göra mumier av dem, man har i Egypten hittat grottgångar med tusentals hund och kattmumier. Idag har man med skiktröntgen kunnat konstatera att vissa djurmumier inte alls innehåller något djur man har bara gjort en mumie där konturerna ser ut som en katt. Detta med mumifierade kroppar faschinerade mig redan som barn då jag besökte Glyptoteket i Köpenhamn och fick se egyptiska mumier för första gången. Jag minns att en god vän till mina föräldrar som var med sa att de såg ut som torra cigarrer. Redan som barn lärde jag mig mycket om den fornegyptiska kulturen något som fick mig att som vuxen ägna många års studier inom detta område vid universiteten i Lund och Köpenhamn. 

Straxt före jul köpte jag två serieböcker av Tove Jansson med Mumintrollserier. Jag minns att jag som barn läste dessa serier som gick som följetong i Kvällsposten, en god vän till mina föräldrar som för övrigt var finlandssvensk brukade klippa ut stripparna med Mumintrollserien och häfta ihop dem till mig. På den tiden var jag för ung för att förstå den satir och samhällskritik som Tove Jansson lade in i sina serier, så det var därför med stor glädje jag som vuxen läste de två böckerna jag köpt. Normalt så är jag inte mycket för att läsa serier nuförtiden, men Mumintrollet var faktiskt något jag läste med stor glädje och behållning. Jag är djupt fascinerad av Janssons persongalleri och namnen på dem, Too-Tikki, Gaffsan, Snusmumriken, Hemulerna, Mårran, Hattifnattarna, Mymlan, Lilla My, Stinky, Filifjonkan, Snorkfröken, Tofslan, Vifslan m.m. Tove Jansson hade en unik personlig fantasi olik alla andra. Jag måste nog uppsöka ett antikvariat och köpa några av hennes böcker om Mumintrollen.

Hur fan kan SVT använda licenspengarna att sända en hel djävla timme där Ranelid får spela pajas, de kunde lika gärna åka till Karsudden eller Säter och plocka upp en av patienterna där, en babblande grandios narcisist, för det är precis vad Björn Ranelid är. Han bara pratar om sig själv och hur många böcker han skrivit och att han har framträtt mer än någon annan författare. Det är precis som han måste övertyga sig själv om sin förträfflighet, som om han innerst inne inte tror på det han gör.

Stå på scenen och vissla falskt och sjunga Snoddas "Flottarkärlek" det måste vara sviterna efter att han spräckte skallen  Sedan detta eviga tjat om överläppen, jag förstår Skugge när hon kallade hans böcker för läppböcker. Hela karln är artificiell, plastic fantastic. Han är verkligen en produkt av den galna tidsålder vi lever i.  Han har mage att tycka att man ska uppkalla en gata eller park efter honom, han tycker man ska döpa om Atleparken i Malmö till Ranelidparken!!?

Såg precis den odräglige Björn Ranelid i Malou Siwers "Efter tio" på TV4:a. Där berättade Ranelid att han är en oäkting, hans far Sigvard är inte hans biologiske far. På Malous fråga vem som är hans riktige far svarade Ranelid att det ville han inte tala om det, men att hela Sverige visste vem personen är. Vem ska vi gissa på? Olof Palme, Elvis Presley, någon berömd svensk författare? Han skulle tala om vem personen är i sin nya kommande bok "Det sjätte sinnet", säga vad man vill men han är duktig på att promota sina böcker. Han berättade för Malou att han en dag kände på sig att hans biologiske far inte hade lång tid kvar och att det stod i tidningen nästa dag att han dött. Likaså hade Ranelid känt på sig att Palme skulle bli mördad. Vet inte riktigt vad detta betyder, har Ranelid blivit ett orakel som kan spå i framtiden? Det är ingen hejd på vad denne man tillskriver sig själv, ändå påstår han att han är jordens mest ödmjuka person. 

I kväll tillägnar SVT1 en hel timme åt fenomenet Ranelid. Mitt förslag är att han får en egen TV-kanal där han kan pladdra på med sina metaforer. Han kan ju sitta där och läsa högt ur sina böcker med sina konstifika rullande Rrrrr. I sin ungdom pratade Ranelid en utpräglad malmöitiska med skorrande R, detta lade han sig säkert av med då han började vid Lunds Universitet där man pratar en mer vårdad skånska. Man frågar sig ständig vad som är äkta hos denne man och vad som är påklistrade klichéer? Det är som varje detalj i klädsel, frisyr, tal och gester är noga genomtänkta och regisserade. Som nu detta att han anammat kiddsens hårstil med Zlatanknut i nacken. Tycker det ser lite patetiskt ut på en man som är 68 år.

Vad ska man säga om Ranelids nya look? I tidens anda har han förutom en jättetatuering på bröstet skaffat sig en hårknut så han ser ut som ett mellanting mellan Lilla My och en gammaldags skurkärring. Den gamla frisyren med koslick i pannan har han haft sedan skoltiden i Malmö. Undras hur många timmar han tillbringar framför spegeln i narcisistisk självdyrkan allt under det att han upprepar mantrat: Ranelid, Ranelid. Ska bli intressant att se honom i programmet "Vänligen Lars Lerin" , den försynte stackaren får väl inte en syl i vädret när Ranelid börjar med sitt skrävlande. I vanlig ordning upplyser han väl Lars Lerin hur många böcker han skrivit och hur många föredrag han hållit och alla pris han erhållit. Jag undrar om inte Ranelid är en ganska ångestfull person bakom denna fasad av självbeundran och skryt? Man kan inte må psykist bra om man har ett sådant behov av att upplysa sin omgivning om allt man gjort och skapat. Ranelid är en produkt av denna sjuka värld vi lever i och medias behov av underhållningspersonligheter.

I centrum på varje större galax döljer sig ett svart hål med en densitet som övergår de flesta människors förstånd. Ett svart hål kan ha en massa av tio miljoner solar av vår storlek, det som sugs in av den gravitation ett svart hål utvecklar är förevigt försvunnet i evigheten. Eller är det verkligen det? Ingen vet egentligen vad ett svart hål är mer än på det rent teoretiska planet. Den materia som sugs in i ett svart hål bör enligt kvantteorin omvandlas från elementarpartiklar till en form av sammanpressad enheltig plasma som av det oerhörda trycket som gravitationen utövar hettas upp till helt astronomiska temperaturer. Inne i ett svart hål upphör tid och andra begrepp att gälla.

Min terori är att de svarta hålen är en form av portar eller kosmiska tunnlar till helt nya tomma dimensioner, det svarta hålet är början till en "Big Bang" i en annan dimension av multiuniversum. När ett svart hål konsumerat en viss mängd materia och pressat samman den till en ofattbar densitet och hetta når det en gräns där andra krafter ta över och det svarta hålet exploderar i en "Big Bang" i en ny dimension. I de första bråkdelarna av den nanosekund (10 upphöjt till -43 sekunder) som kallas Plank tid är alla fyra krafterna massa, energi, rymd och tid sammanslagna till en enda kraft. Ur denna sigularitet växer sedan det vi kallar "Big Bang" fram. Elementrarpartiklar bildas och slår sig till slut samman till atomer och de grundämnen som bildar grundstenarna i ett universum med solar och planeter. Som i sin tur bildar nya spiralgalaxer med nya svarta hål i sitt centrum. Att en sprialgalax har ett svart hål i centrum ter sig ganska naturligt för vad skulle annars få galaxen att spinna runt? Vår sol är den massa som utövar den gravitation som håller våra planeter på plats så inte centrifugalkrafterna slungar ut dem i rymden.

Jag tror aldrig människan till fullo lyckas lösa gåtan med universum dess uppkomst och mening innan vi hunnit utplåna oss själva genom vår otroliga destruktivitet och dumhet. Såsom den socialdrarwinist jag är skulle jag vilja elliminera alla dumma människor, folk med ett IQ under 110 och sedan försöka avla fram en superintelligent ras, skit samma vilken hudfärg och ögonfärg den har. Intelligenta människor brukar inse konsekvenserna av dumma handlingar och experiment. Även Robert Oppenheimer insåg till sist vad det var för monster han lagt i mänsklighetens hand när han såg den första plutoniumbomben explodera i Allamogordo, han lär ha sagt: “Now, I am become Death, the destroyer of worlds.” - Nu har jag blivit Döden, förstöraren av världar, citatet är hämtat ur Bagavadgita och sägs av Vishnu till prins Arjuna.