Den där Johan Nordberg på Metro hade i fredags lyckats tota ihop en kolumn där han jämförde vår värld med George Lukas fantasi "Star Wars". Det handlade om bilden av en korrumperad demokrati som mer och mer dirigerades av särintressen och lobbyister, samt ledare som delade ut monopol och privilegier. Allt det här är ju trams "Star Wars" följer ett klassiskt mönster från sagor från medeltiden och framåt. Världen och människan har alltid varit ruttna och korrupta vilket författare som William Shakespeare och Franz Kafka antagligen insåg redan som barn, i alla fall gjorde jag det. 

Detta är en av anledningarna till att jag alldrig fullt ut ställt upp på detta det västerländska samhällets ideal och normer. Jag har alltid föraktat människor som snällt gått till sina arbetsplatser och slavat för någon arbetsgivare , staten eller privat och sedan betalat oskäligt mycket skatt på det de tjänat. Sedan har de dumma djävlarna till råga på måttet betalat skatt en gång till varje gång de handlat något i form av  omsättningsskatt. Hur bortkollrad får man vara?  Ända sedan människan skapade de första civilisationerna uppstod det ett frälse av priviligierade samt en hjord av förtryckta slavar eller arbetare. Aldrig någonsin kommer vi att få ett jämnlikt samhälle, så därför är det lika bra att ge fan i alltihop och be dem äta din skit.

Idag har vi ett globalt samhälle som styrs av de största multinationella bolagen som i stort delat upp marknaden och världen melan sig. Idag råkar de heta Exxon-Mobile, ITT, IBM, ThyssenKrupp AG, Sony, Apple, Samsung m.m I morgon kan de ha gått samman och dykt upp under ett helt nytt namn. Detta är denna världs verkliga makthavare, de som Johan Nordberg vördar så ömt, uppfostrad som han är i lobbyorganisationen Timbro där man lär sig att blint tro på de fria marknadskrafterna. Får dessa krafter fortsätta exploatera vår jord kommer den snart att påminna om en schweizerost där mänskligheten lever i en förslavad tillvaro. (Skönt att man är död vid den tidpunkten).

För första gången har SS-Brigardeführer Kurt Mayers självbiografi "Grenadiere" utkommit på svenska under titeln " Jag stred för Tyskland". Detta är en av tre epokgörande skildringar av den tyske soldatens vardag under andra världskriget.  De andra är Guy Sajers "Den glömde soldaten" samt Otto Carius "Med Tigern på slagfältet". Ofta är det segraren som skriver historien och då ofta höjer sig själv till skyarna i en narcisistisk hjältedyrkan. Alla minns väl 1960-talets Hollywood skildringar av de heroiska amerikanarna som besegrade de grymma tyskarna. Här får vi förlorarens version av det tappra motstånd som den tyske soldaten visade i sin kamp för Fäderneslandet. När det kom till kritan så var det varken för Führern eller för "Das Vaterland" man stred, man stred för kamraten brevid i skyttegraven. Man stred för överlevnad mot en barbarisk bolsjevikisk fiende som inte visade någon nåd. Dessa tappra soldaster har av efterkrigstiden kallats både det ena och det andra. Visst begick vissa förband i Waffen-SS krigsförbrytelser, men det gjorde både ryssar och framföralt amerikanare också. De som visade bäst karaktär på slagfältet var engelsmännen som alltid haft en känsla för "fair play". 

Kurt Mayer eller som han kallades "Panzermayer" var den yngste divisionsbefälhavaren med sina 33 år som övertog befälet över 12:e SS divisionen "Hitler Jugend" efter att dess befälhavare Fritz Witt omkommit i brittisk artilerield. Kurt Mayer inledde sin karriär i divisionen "Liebstandarte Adolf Hitler" och avancerade snabbt på grund av sin intelligens och rådighet. Han tilldelades järnkorstet av andra klass och järnkorstet av första klass redan under de första krigsåren. När han 1944 tillfångatogs av partisaner hade han förutom dessa två utmärkelser Tyska korstet i guld samt Riddarkorstet med eklöv och svärd. Kurt Mayer dog hastigt i en hjärtattack 23 december 1961 på sin födelsedag, 15 000 av hans gamla soldater och vänner följde honom vid hans begravning. En sådan man kallar jag en hjälte, sedan får det fega politiskt korrekta packet säga vad de vill.

Jag har full förståelse för att Bob Dylan vägrar komma till Nobelspektaklet i Blå hallen i Stockholm. Jag tror inte han är så trakterad av att klä ut sig i frack och se ut som en djävla pingvin och frottera sig med kungen och Silvia som går runt med sina medaljer och juveler, de representerar allt det Bob Dylan föraktar. Hela detta spektakel är mest till för att den svenska kultureliten ska kunna knulla varandra i röven och visa upp sig i all sin prakt. Nobelpriset är ett svunnet kapitel i Sveriges historia, idag är vi ett fattigt litet skitland som bara drar till sig parasiter från världens alla hörn och det är sannerligen inget att yvas för. Annat var det på 1950- och 60-talet då Sverige var en homogen industrination med full sysselsättning och ett försvar att räkna med samt en polis som klarade upp de brott som begicks.

Läste att Kalle Anka ska göra serie av Kirunas flytt av staden. Gammal skåpmat säger jag som gammal Kalle Anka läsare, detta tema gjordes av Carl Barks för många, många årtionden sedan.  Här i Sverige publicerades serien som "Jul i Pengalösa" år 1954 samt i "Jag Kalle Anka" år 1984. I korta drag går historien ut på att Jokaim von Anka fyllt sitt kassavalv till bristningsgränsen, han får en krona av Kalle Anka och går upp på taket till sitt kassavalv för att släppa ner pengen. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över, hela botten på kassavalvet rasar ner i ett sänkhål med alla Joakims tillgångar. Det inkallas ett gäng professorer som konstaterar att pengarna ligger på botten av ett djupt hål och under detta hål finns en tunn hinna jord som under detta har kvicksand. Nu är goda råd dyra för stackars Joakim, de tre knattarna löser problemet genom att bygga en leksaksjärnväg in till hålet med alla pengar och fraktar ut pengarna med sitt leksakståg. Knattarna får alla pengarna i den första lasten och kan ge alla de fattiga barnen i Pengalösa en riktig jul.

Jag läste precis en artikel av den franske tänkaren och författaren Renaud Camus och måste säga att det var det tänkvärdaste jag läst på länge även om jag själv varit inne på samma tankegångar. Camus menar att dagens massinvandring och folkutbyte är en följd av att Europa aldrig riktigt hämtat sig från traumat efter Hitler. Dagens politiker är som nitiska kirurger som ska bota Europa från den cancer Hitler och nazismen var, de fortsätter i all oändlighet att operera vid minsta tecken på sjukdom.

Nazismens raspolitik där man ville avlägsna de som inte passade in, har i dagens Europa blivit det omvända, man välkomnar alla oavsett om ursprungsbefolkningen gillar det eller inte. Det är som om man ville gottgöra nazismens illgärningar genom att öppna upp Europa för alla sämre bemedlade. Detta har lett till ett folkutbyte där Sverige utmärker sig som bäst i klassen. Kanske beror detta på den undfallande attityd Sverige hade gentemot Tyskland under kriget och som nu tar sig uttrycket i att ta emot flest flyktingar per capita i hela Europa. 

Sverige utsätts idag för en demografisk översvämning av bibliska proportioner, om några årtionden kommer vår ursprungsbefolkning att vara i minoritet, vi kommer att vara överlämnade åt inkräktarnas godtycke. Detta är som Camus skriver ett masochistiskt vansinne där Sverige går för långt i sin puritanska nit att göra rätt. Detta utbyte av folk skapar också den likriktade globala medborgare som de dunkla krafterna bakom dagens politik efterstävar.

Camus menar att Europas folk måste resa sig som en man mot detta vansinne och få ett stopp på det. De europeiska folken måste vakna ur det vegetativa tillstånd som glömskans undervisning och dvalans industri försatt dem i. Vi måste föra ett klassiskt självständighetskrig ett antikolonialt uppror. Han avslutar med att säga: Medlen och målet är ett: återvandringen, de erövrande folkens återfärd hem till sig.

Leif GW Perssons romanfigur kommisarie Evert Bäckström har som enda beväpning en pistol han kallar Lille Sigge som han bär i ett ankelhölster. Jag gissar att den pistol som åsyftas är en SigSauer P290 som endsat är fem och en halv tum lång. Visste inte att rikspolisstyrelsen köpte in dessa små leksaker. När polisen ersatte sina 7,65 mm Walter PPK med den betydligt tyngre 9 mm SigSauer P225 så hade jag inte en aning om att man även införde så kallat reservvapen på samma maner som amerikanska kriminalare brukar ha. Det har man ju sett på film att de brukar ha en liten .38 trubbnosig Smith & Wesson i ett hölster på vaden som döljs av byxbenen, det gäller att inte ha shorts på sig.

Jag ser fram mot den dagen då den ohyfsade och odräglige Evert Bäckström tar ett sista samtal med Lille Sigge vilket han lovat i romanen "Den sanna historien om Pinocchios näsa" en djävla lång titel på en roman om ni frågar mig. Vet inte vad en SigSauer P290 duger till, verkar vara en 9 mm pistol. Den kanske tar 9 mm kort ammunition med tanke på dess storlek. Magasinet rymmer bara sex skott och kanske ett i loppet. På kortare avstånd är den säkert effektiv men på avstånd över tio meter föredrar jag nog en pistol med längre pipa. Som dolt vapen vid vaden är den nog perfekt vilket den fyndige Leif GW Persson listat ut.

Ju mer jag läser om GW:s romanfigur Evert Bäckström dessto roligare och realistiskare blir han, jag undrar hur många Evert Bäckström vi har inom den svenska poliskåren? Hur många genomkorrupta snutar det finns? Bäckström har inga skrupler alls, han tar varje chans att tjäna några tusingar. Fet och välmående av all mat låter han sig sedan uppvaktas av kåta fruntrimmer, hade han funnits i verkligheten hade han vid detta laget varit död i hjärtinfarkt av allt knullade och all sprit han själper i sig. Det är besök på Operakällaren och middagar med den mest osannolike zigenare jag läst om i någon roman. Mig veterligt finns inga zigenare med kunskaper i den ryska adelskalendern och specielt familjen Romanov, som ägnar sig åt handel med rysk konst. Figuren GeGurra föddes som Juha Valentin Andersson Snygg, ett typiskt finskt zigenarnamn. Jag har träffat och lärt känna många zigenare i mitt liv, de flesta kan nätt och jämnt skriva sitt namn och stava sig igenom kvällstidningarnas rubriker. Men Leif GW har skapat den mest otrolige figuren inom svensk deckargenre, Gustav G:son Henning den konstintresserade och kultiverade zigenaren. Kommer att tänka på en halvzigenare som jag kände en gång i livet, Greve Gustav Hansson en av Malmös mer prominenta amfetaminmissbrukare, död sedan flera år tillbaka. Det enda han kunde göra var att piska upp sina fruntimmer och sätta nojor på folk. Jag tror att om GW och jag slog oss ihop hade vi kunnat skriva den mest realistiska romanen om svensk kriminalitet som gjorts.

Jag gissar att Leif GW Persson själv har djävligt roligt när han skriver sina böcker om kriminalkommisarie Evert Beckström, där han får tillfälle att kalla bögar för korvryttare eller analakrobater. Sin närmaste underordnad kriminalinspektör Annika Carlsson kallar han för attackflatan då hon är lesbisk. Två poliser i handlingen har fått namnen Thomas Borgström och Claes Bodström, för den som inte vet är detta namnen på två av Sveriges mer kända advokater med för och efternamn omkastade. Det måste vara en fröjd att i romanens form få dissa  den svenska poliskåren och ondgöra sig över odugliga kvinnliga poliser.  Jag hoppas verkligen att idioter som rikspolischef Dan Eliasson läsre GW Perssons bok och tar kritiken till sig, men det är han väl för dum och inkompetent för.