Har med ett halvt öra följt den långtråkiga partistämman i Örebro där SD-folket samlats. De har från att varit en frisk fläkt i svensk politik förvandlats till ett typiskt svenskt lagom-parti under Jimmie Åkessons ledarskap. Till sin hjälp har han haft personer som Mattias Karlsson, Björn Söder, Richard Jomshof och Paula Bieler. Minns när Björn Söder och Jomshof bara var finniga gymnasister som tysta och försagda åhörde flammande tal av Tina Hallgren på Ungdomens hus i Malmö. På den tiden var det ideologi som gällde på partimötena och inte en massa motioner med konstiga nummer och annan trist formalia.

Sanningen är väl den att svenska folket inte är mogna för ett parti som sätter ideologi och högt ställda politiska mål före det vanliga tröskandet med motioner och valberedningsformalia. Tror inget parti har så lågt i taket som dagens SD, om det finns en åsiktskorridor i SD så är den nog så trång så knappt en dvärg med anorexia kan tränga sig igenom den. För många svenskar är det svårt att höra sanningen om SD då detta parti utgör det enda halmstrå de har att tillgå. De tror att SD ska rädda det lilla som återstår av Sverige. 

Inom SD odlar man myten om det gamla homogena Sverige trots att de flesta medlemmarna i SD aldrig själva upplevt den fungerade välfärdsstaten som fanns till en bit in på 1970-talet. Visst sjukvård och skola funderade någorlunda fram till början av 2000-talet och började falla samman först då massinvandringen tog riktig fart. SD bildades i slutet av 1980-talet som en reaktion på den flyktinginvandring som börjat i detta decenniums början. Det var då palestinier, irakier och iranier började välla in i Sverige och rita om den demografiska kartan. 

Själv anslöt jag mig till SD 1991 efter att ha nosat på Nysvenska rörelsen som vid denna tid mer var att betrakta som en sekt kring Per Engdahl. I början av 1990-talet var Anders Klarström partiledare för SD och partiet drog till sig skinheads och andra mer ideologiskt vilsna personer. Dock var man kompromisslös i sin hållning till invandring och EU. Landets gränser skulle stängas för all form av asyl- och flyktinginvandring och Sverige skulle lämna EU och göra sig så lite beroende som möjligt av omvärlden. Kommunismen och liberalismen var de stora ideologiska fienderna till SD men något renodlat rasistiskt parti kunde man inte prata om lika lite som SD hade nazistiska rötter. Bara för att några av partiets grundare hade varit med i de gamla svenska nationalsocialistiska rörelserna så innebar inte detta att SD tagit upp något av detta tankegods.

Det är beklämmande att se vad SD förvandlats till idag med en ledare som tuggar antidepressiva och ser ut som en väckelsepredikant. Sedan partiet kom in i kommuner och riksdag har det dragit till sig en massa opportunister som ser i partiet en chans till en välbetald födkrok. Det dåvarande ungdomsförbundet med Åkesson i spetsen kuppade till sig makten vid ett årsmöte och bildade de fyras gäng. Detta var väl också anledningen till att man uteslöt hela sitt ungdomsförbund för några år sedan då man var rädd för en liknade kupp från dessa. Det gamla ungdomsförbundet bildade sedan Alternativ för Sverige som ett mer hårdfört alternativ till SD som blivit allt för liberalt i mångas ögon. Den konflikträdde och auktoritetsbundne svensken är inte mogen för några mer radikala politiska lösningar, han håller sig till de uttröskade och handlingsförlamade partier han alltid röstat på och ser i dagens SD ett typiskt sådant parti.

Senaste tiden måste det ha gått upp för fler och fler att Sverige är en nation i fritt fall.Vi har en statsminister som knappt klara av att svara på de enklaste frågor, när journalisterna pressar honom låter han som om han hade karbonpapper i käften. Droppen var när han i Agenda påstod att om utanförskapsområdena varit befolkade med etniska svenskar som saknade arbete så skulle dessa också förfalla i gängkriminalitet. Att ha så dålig koll på den svenska nationalkaraktären diskvalificerar honom som statsminister. Att göra kopplingen mellan en hög flyktinginvandring och en ökad grov kriminalitet verkar vara ett oöverstigligt hinder för honom. Han vägrar se elefanten i rummet.

Om landets högsta ledning gör som strutsen sticker huvudet i sanden vid minsta obehag så är vi alla illa ute. Vad hjälper det att den lille dvärgen till justitieminister påstår att ingen har som han höjt straffen och skärpt lagarna på en rad områden om det ändå saknas poliser som kan efterse att dessa lagar efterlevs. Folk skiter i många lagar, som att det är förbjudet att cykla på trottoaren och att sms:a i mobilen när man kör bil. De kriminella invandrargängen skiter i att vapenlagarna skärps, de låter småkillar bära vapnen åt dem istället. De skärpta vapenlagarna drabbar laglydiga skyttar och jägare.

Om inte dessa dumma väljare inser att de nuvarande partierna är en katastrof för Sverige så är landet förlorat. Ingen kommer att vilja investera i Sverige längre på grund av risken att drabbas av utpressning och beskydd av kriminella gäng. Statsmakterna berömmer sig om att staten alltid är starkare än de kriminella gängen, tyvärr tyder utvecklingen på något annat. Många stadsdelar är helt i händerna på gängen, de utnyttjar affärsinnehavare under hot att gömma deras narkotikalager. De utkräver beskyddarpengar av vanligt folk och böter av gängmedlemmar som brutit mot de oskrivna reglerna. De ser mörkt ut för Sverige om vi inte får ett politiskt paradigmskifte vid makten. Vi behöver en hårdför regering som klara av att ta i med hårdhandskarna med den eskalerande kriminaliteten och som inser nyttan av att avkriminalisera drogbruket då det är en sjukdom samt att legalisera cannabis för att på så sätt frigöra resurser att stoppa den hårda vanebildade narkotikan.