Det går inte att komma runt hypotesen att Hitler var homosexuell, detta skulle kunna förklara mycket i hans handlade. Redan under tidigt 1930-tal anklagade hans motståndare honom för avvikande sexuell hållning. Den efterkrigstida forskningen framkastade också denna hypotes men den föll inte i god jord i det Adenhauerska Tyskland där det fortfarande rådde homofobiska stämningar. År 2002 utkom historieprofessorn Lothar Machtan med boken "Hitlers hemlighet" där han går igenom alla fakta och ögonvittnesskildringar som talar för att Führern skulle ha varit homosexuell. Folk i Hitlers omedelbara närhet vittnar om hans tafatthet i umgänget med kvinnor, samtidigt som man kan belägga långvariga närmast homoerotiska förhållanden med en rad män. Under hela Hitlers karriär fanns det män som var öppet homosexuella i hans närmaste omgivning.

I kretsen krig Hitler fanns under 1920-talet och i början av 1930-talet nästan bara män. Fröken Eva Braun får närmast betraktas som ett förkläde avsett att för kretsen kring Hitler och besökare ge sken av normalitet och heterosexualitet. Eva Braun var en del av den borgerliga kulissvärld Hitler byggt upp åt sig på Bergshof. Att Eva Braun skulle överleva Hitler och spräcka denna bild får väl anses som otänkbart. Jag håller inte för otroligt att Hitler själv tvingade Eva Braun till att begå självmord tillsammans med honom. Att sedan de närvarande ögonvittnena i bunkern påstår något annat är väl bara att vänta sig av den hårda kärnan av förhärdade nazister som stannat runt Hitler. Alla andra som kunde såg till att lämna bunkern och Berlin. Jag kan tänka mig att Hitler inte var direkt aktivt homosexuell, dvs. var intim med andra män men han kände en homoerotisk böjelse för vissa män i sin omgivning som kom att utmynna i en innerlig vänskap långt utöver det normala. 

Några som i rörelsens början kom att betyda mycket för Hitler var den trettio år äldre mentorn Dietrich Eckhart, Hitlers sekreterare Rudolf Hess och chauffören Emil Maurice. Maurice kom i sin roll som bisexuell att få uppgiften att skaffa fram kvinnor som Hitler kunde visa sig i sällskap med offentligt. Under de första kampåren rådde en dubbelmoral inom partiet då dess SA-ledare Ernst Röhm var öppet homosexuell, något som accepterades. Flera andra inom den högsta SA-ledningen var också öppet homosexuella. Den kultur som rådde inom frikårerna som bildats av hemvändande soldater från världskrigets skyttegravar var präglad av homoerotiska undertoner något som inte minst avspeglar sig i den litteratur som växer fram i denna maskulina krets. Det var till dessa miljöer den trettioårige Hitler sökte sig 1919. Då homosexualiteten inom SA var allmänt känd drog den också allmänhetens blickar från Hitlers egen sexuella läggning, något som gynnade honom under åren fram till maktövertagandet.

Att entydigt belägga Hitlers sexuella läggning är svårt då det råder en tystnadskultur bland de som överlevde Tredje Riket och befann sig i kretsen krig Hitler. Det är omvittnat att Hitler i början av sin karriär var tafatt och obekväm i kvinnors närhet, något som skulle försvinna i takt med att hans makt och berömmelse växte. De kvinnor som träffade honom senare i hans karriär vittnar om att han var underhållande, charmig, kavaljeriskt och kysste på hand i på ett närmast 1800-tals maner. Lotte Bechstein dotter till Helene Bechstein den kända pianotillverkar släkten som stödde Hitler ekonomisk och vars dotter Hitler svärmade för sa senare till sin man om Hitler, "Han kunde inte kyssas" något man kunde förvänta sig av en man vars fixering vid det egna könet var allt för stark och tvånget till heterosexualitet alltför viljemässigt.

En period svärmade Hitler för sin halvsysters dotter Angelika Raubal, en ung och levnadsglad flicka utan hämningar. Det bar sig inte bättre än att Geli som hon kallades förälskade sig i Hitlers chaufför Emil Maurice något som gav upphov till separationen mellan Hitler och Maurice. Med Maurice ur bilden fortsatte det platoniska förhållandet mellan Hitler och hans halvsysterdotter ända tills Geli drabbades av depression och sköt sig med Hitlers revolver i hans lägenhet på Prinzregentenplatz i München. Även Eva Braun försökte vid två tillfällen ta sitt liv.

Under tiden fram till han blev rikskansler omgav sig Hitler med en grupp råbarkade kämpare som utåt tjänstgjorde som adjutanter och chaufförer. Bland dem finner vi Hitlers förste chaufför Emile Maurice som efter affären med Geli Raubal ersattes med Julius Schreck fram till dennes plötsliga död i hjärnhinneinflammation 1936. Hitlers fotograf Heinrich Hoffmann, hans förläggare Max Amann, livvakterna Chistian Weber och Ulrich Graf. En annan som kom att stå vid Hitlers sida från de tidiga kampåren fram till slutet var adjutanten och alltiallon Julius Schaub. Denne lämnade Berlin i slutet av april 1945 för att ta sig till München och Berchtesgaden för att där tömma Hitlers kassaskåp på privata papper och bränna dessa. Schaub vägrade fram till sin död att avslöja vad dessa papper innehöll. En gång antydde han hemlighetsfullt att det skulle fått ödesdigra följder om de blivit kända. Denna grupp av pålitliga "Alte Kämpfer" garanterade Hitler en privat sfär utan insyn. Han avlönade dem frikostigt och översåg med deras eventuella fel och misstag. Vid ett tillfälle gav Hitler sin alltiallo Schaub 300 000 riksmark i "julpeng" en svindlande summa på den tiden.

Antagandet att Hitler var homosexuell och med alla medel försökte dölja detta faktum och därmed inte fick utlopp för sin sexualitet kan ha gett upphov till hans människoförakt och gränslösa destruktivitet. Hans sexuella libido kanaliserades på ett för omvärlden och Tyskland katastrofalt sätt. Det måste ju kännas oerhört frustrerande att ha all denna makt men inte kunna få utlopp för sina drifter på grund av de rådande moraliska värderingarna. Detta kan ha varit orsaken till att Hitler från och med 1938 inte ville något annat än att få igång krig med sin omvärld. Det stod klart för militärledningen i Tyskland ganska tidigt att Hitler inte rustade för försvar utan för angreppskrig.

Som parentes kan nämnas att från 1943 var det belagt med dödsstraff att komma med påståenden om Führerns homnosexualitet.

Skickades från E-post för Windows 10

Den 20 juli 1944 genomförde en grupp Wehrmachtofficerare ett attentat mot Adolf Hitler i hopp om att med Hitler röjd ur vägen kunna genomföra fredsförhandlingar med de västalierade. Detta var dock inte första gången Tysklands krigsmakt försökte bli av med sin Führer, redan vid planerandet för inmarschen i Sudetområdet i Tjeckoslovakien i september 1938 konspirerade generalstabschefen Frans Halder och härens överbefälhavare von Brauschitsch tillsammans med många av de officerare som sedan var inblandade i 20 juli attentatet 1944 att besätta rikskansliet och ställa Hitler inför rätta. Det som räddadde Hitler var ett meddelande från Mussolini där denne utbad sig om en 24 timmars tidfrist i Hitlers hot att marschera in i Tjeckoslovakien, något som kom att utmynna i Münchenöverläggningarna.

De ledande generalerna i Tyskland ville inte ha något krig då de för det första ansåg att landet inte var redo att föra ett större och längre krig och för det andra inte var intresserade av ett krig som skulle kunna utveckas till ett andra världskrig. Redan vid Hitlers anslutning av Österrike hade hade många ledande generaler vänt sig mot Hitlers politiska hazzardspelande. När Hitler så ansåg sig nödsakad att befria sudettyskarna från Tjeckoslovakien hade chefen för generalstaben Ludwig Beck blivit övertygade om att Hitler ville släppa lös krigsanden över Europa. Hitler själv var inte intresserad av att höra generalernas invändningar mot ett krig.

Beck hade fört hemliga förhandlingar med cheferna för de högsta militära staberna. Många generaler menade att om Hitler gav Wehrmacht order att marschera in i främmande land så skulle man ta honom till fånga och ställa honom inför rätta som krigshetsare. Både kommendanten i Berlins militärområde general von Witzleben och kommendanten för garnisonen i Potsdam generalen greve Brockdorff-Ahlefeld var redo att ingripa mot Führern. General Hoepner var redo att marschera upp i Thüringen med sitt pansar och hindra sydtyska SS-enheter från att ingripa. Även Berlins polispresidium med Berlins polispresident greve Wolf-Heinrich von Helldorf tillika SA-Gruppenführer och hans ställföreträdare greve Fritz von der Schulenburg stod redo. De hade skaffat fram en planritning över rikskansliet då planen gick ut på att besätta detta och ta Hitler till fånga. Greve Helldorf hade en oplockad gås med Hitler sedan de långa knivarnas natt då många av hans kollegor inom den högsta SA-ledningen blivit avrättade på Hitlers order. Även Abwehrs chef Willhelm Canaris och SS:s rikssäkerhetstjänst RSD var motståndare till ett eventuellt krig. SS:s riksäkerhetstjänst RSD var de som hade hand om Hitlers skydd och ska inte förväxlas med SD som var SS spion- och underrättelseorganisation under ledning av Reinhard Heidrich och Walter Schellenberg.

Hitler hade i september 1938 börjat förhandlingar med den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som den 15 september flög till Oberweisenfeld i München för att därifrån ta tåget till Berchtesgaden där han skulle träffa Hitler. Man skulle försöka lösa tvisten med den tyska befolkningen i Sudetenland i Tjeckoslovakien. Sudet hade tillfallit Tjekoslovakien då denna stat bildats efter första världskriget. Hitler ville att den tjeckiska regeringen skulle avträda gränstrakterna till Tyskland. Vad Hitler egentligen ville var att få en anledning att militärt angripa Tjeckoslovakien. 

Tanken var att Hitler vid ett sammanbrott i förhandlingarna skulle återvända till Berlin och rikskansliet för att där ge grönt ljus för Fall Grön som var täcknamnet för ett militärt anfall på Tjeckoslovakien. När Hitler väl var på plats i rikskansliet skulle man besätta detta med militära trupper ur Berlingarnisonen och gripa Führern och ställa honom inför rätta om han beordrade Wehrmacht att anfalla tjeckerna. Vid denna tid var bevakningen av rikskansliet mycket dålig och en statskupp skulle med största sannolikhet ha lyckats. Förmodligen hade även folk i Hitlers närmaste krets, som Hermann Göring vänt honom ryggen då även Göring var emot ett krig. Goebbels som var en pragmatiker hade förmodligen tytt sig till de som såg ut att vinna.

Det som kom att sätta käppar i hjulen för generalernas planer på en statskupp var ett personligt meddelande från Benito Mussolini till Hitler som förmedlades av den italienske ambassadören Arturo Attolico till Hitler i rikskansliet. Mussolini bad Hitler att uppskjuta alla planer på en militär mobilisering i 24 timmar så att den italienska diktatorn under tiden kunde studera alla möjligheter att på fredligt sätt lösa konflikten. Med krigsmolnen skingrade försvann det gynnsamma tillfället för generalerna att iscensätta sin statskupp.

Mussolinis diplomati utmynnade istället i München-mötet mellan honom själv, Adolf Hitler, Neville Chamberlain och den franske premiärministern Eduard Daladier, där man kom överens om överlämnandet av de tyskspråkiga områdena i Tjeckoslovakien. Det skulle dröja sex år innan samma höga tyska officerarer åter skulle rikta ett slag mot Hitler i form av en bomb som exploderade i Hitlers barack i Wolfschanse i Rastenburg, även detta attentat undkom Führern. Han brukade tillskriva försynen varje gång han undkom ett attentat.

Så har då det svenska rättsväsendet nått vägs ände i utredningen kring mordet på statsminister Olof Palme. Det skulle ta en person nio år att läsa igenom hela utredningsmaterialet vilket ger en uppfattning kring omfattningen av materialet. Vi har under åren presenterats en rad olika lösningar, den förste var "33-åringen" en man vid namn Victor Gunnarsson som tidigt avfördes av Hans Holmer. Därefter fixerade sig Palmekommissionen på kurderna som av någon outgrundlig anledning skulle vilja ta Palme av daga. Efter några år dök så en utslagen A-lagare från Rotebro upp, Christer Pettersson som av Lisbeth Palme pekades ut efter en minst sagt märklig konfrontation. Pettersson dömdes i tingsrätten men friades i hovrätten och därefter avslog Högsta domstolen en åklagar begäran om resning. 

Idag presenterade så chefsåklagare Christer Petersson sin lösning på mordet, han pekar ut en man som avled för 20 år sedan vilket ju är bekvämt då mannen i fråga inte kan försvara sig. Mannen är den så kallade Skandiamannen Stig Engström som tidigt kom att figurera i Palmeutredningen då han varit på plats vid mordet. Åklagare Petersson presenterar ingen teknisk bevisning utan bygger upp hela misstanken kring Engström på lösa indicier. Han var på platsen vid tidpunkten för mordet och observerades av andra vittnen, detta räcker tydligen för Petersson. Det hela visar med all tydlighet vilket ruttet rättsväsende Sverige har och hur dåligt hela denna utredning skötts. Man hugger tag i ett halmstrå i hopp om att kunna lura folket att tro att en man som avled för 20 år sedan mördade Palme. Sedan ställer Mediesverige upp och intervjuar kända politiker och Palmes barn som naturligtvis ställer sig bakom dessa juridiska dumheter. Ingen skugga får falla på staten och rättsapparaten.