Kollar på dokumentären om Beatles, "The Beatles - eight days a week" från 2016 på SVT1 och kan bara konstatera att vi som hade lyckan att växa upp med Beatles och Rolling Stones var nog den sorglösaste och lyckligaste ungdomsgeneration världen någonsin haft. Vi växte upp i ett materiellt överflöd med fri sex och droger och trodde att vår livsstil skulle få världen att bli en bättre plats. Vi var nog den första riktiga ungdomskulturen med ett så enormt genomslag. Tidigare hade det funnits swing och swingpjattar samt Elvis och rock and roll men det var mer begränsat och fick inte det stora genomslag som popkulturen kom att få. Rock and roll var en föregångare till popen och man kan nog lugnt säga att utan rocken så hade popen inte funnits. Många av Beatles och Stones tidiga skivor innehöll många covers på gamla Chuck Berry och blueslåtar.  

Alla ungdomsrörelser som uppstod efter kriget var en form av uppror mot föräldragenerationen, som detta med långt hår som Beatles hade. Det fanns vuxna som blev enormt provocerade av detta, pojkar som hade flickfrisyr fick man ofta höra. 1960-talet var det årtionde som kom att forma en hel generation med studentuppror och proteströrelsen mot kriget i Vietnam. Det var det årtionde då människan erövrade rymden och för första gången besökte en annan himlakropp. Det fanns ett hopp som jag tror fattas totalt hos dagens ungdomar. Visst fanns det massor med problem då också men man trodde att mänskligheten skulle lösa dem. Redan i början av 60-talet kom de första varningssignalerna om miljöförstöringen och utfiskningen av haven. Kärnkraftsfrågan var en het politisk potatis, men vi som var unga brydde oss inte så mycket. Visst fanns det dessa trista vänstertyper som gick runt med världens alla problem på sina axlar och som tog avstånd från den glättiga popkulturen och musiken. Det var dessa trista typer som skapade proggen och protestmusiken.

Avicii´s manager Arash "Ash" Pournouri verkar vara en synnerligen vidrig typ som mest tänkte på pengar och ekonomisk vinst. Han säger att det var han som skapade fenomenet Avicci och lärde Tim Bergling DJ:a. Iranier kan vara ganska vidriga typer, speciellt de som sysslar med merkantil verksamhet. Det fanns nog en anledning till att Tim bröt med Ach 2016 och bestämde sig för att sluta turnera. Tyvärr kom beslutet för sent killen var redan utbränd. 

Sett i ett större perspektiv var Avicii en produkt av vår galna tidsålder där man med rätta kontakterna kan bli en global stjärna på rekordtid. Felet är bara att man hinner inte leva när man blir en konsumtionsvara, när omgivningen hela tiden ställer orimliga krav på tillgänglighet och att man ställer upp på gig i tid och otid. Dagens mega-artister är slit och släng prylar i en musikalisk konsumtionskarusell. Bara ännu ett sjukt fenomen i en sjuk, sjuk värld.

Tim Bergling blev ett offer för fenomenet Avicii, han skapade själv något han i längden inte klarade av och kunde kontrollera. Avicii började kontrollera honom, han blev sjuk och beroende av narkotikaklassade smärtstillande medel, bland annat oxycodone. Avicii blev en kassako som omgivningen tjänade massor med pengar på och då spelade det plötsligt ingen roll om man var tvungen att på artificiell väg få Avicii att fungera. Klart allt resande med tillhörande jetlag och all stress i samband med turnerandet tog sin tribut till slut. Tim Bergling var kort och gott inte den personlighetstyp som klarade av det liv han var tvungen att leva. Det förvånar mig inte att han dog eller kanske valde att själv avsluta sitt liv.

Själv visste jag knappt vem Avicii var innan han dog, jag lyssnar inte på den typen av musik. 

Nu avlider svenska folkets så kallade "folkkära" artister på löpande band. 3 mars dog låtskrivaren Kenneth Gärdestad, 5 mars operasångerskan Kerstin Dellert, 25 mars rockaren Jerry Williams och så nu idag svensktoppsartisten Barbro Lill-Babs Svensson. 

Det känns lite vemodigt att artister man växt upp med som barn går ur tiden, roliga gubbar som Povel Ramel, Martin Ljung, Tage Danielsson, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och så musikartister som dör en efter en. Ja en del dog ju redan i ens ungdom som Brian Jones, Jimmie Hendrix och Janis Joplin som alla knarkade ihjäl sig. Med en del artister känns det som de alltid ska finnas där och när de dör så blir det väldigt tomt. Det gäller även artister som man kanske inte var världens största fans av, men man var van vid att de alltid dök upp i TV-rutan och så plötsligt var de borta.

Man kan nog säga att de som blev "folkkära" var en produkt av statstelevisionen med sina två kanaler. Hela svenska folket såg programmen och man pratade om deras uppträdande i fikarummet dagens efter. I dagens mediebrus drunknar alla som inte sticker ut på ett exceptionellt sätt. Det är inte bara hundratals kabel-TV kanaler som slåss om publikens uppmärksamhet, det är även sociala medier och YouTube. Vi lever i ett informations och mediebrus som är mer än stressande. 

Sitter och glor på "Not Fade Away" på tolvan och blir rent tårögd av nostaligi. Ett drama från 1960-talet med James Gandolfini ni vet han i "Sopranos". Han spelare pappan till en av de långhåriga gräsrökande slynglarna. Visar gamla svartvita klipp med Stones från tiden då Brian levde och Beatles emellanåt. Spelar bara gamla godingar i filmen. "Time is on my side", "Please Mr postman" och gamla skivomslag med John Mayall and the Bluesbreakers. Fan vad tiden går fort ,ett människoliv är bara ett snäpp med Guds fingrar. När jag ska dö har jag lust att ta en 250 mikrograms LSD tripp och lämna denna trista värld till tonerna av Frank Zappas "We´r only in it for the Money".

Elvis Costello på stora scen på Roskilde 1978 fotad av Elake Karsten.

Jag var aldrig speciellt impad av Costello tyckte "Elvis Costello" var ett löjligt namn, en ganska slätstruken figur om ni frågar mig.

Bob Marley and The Wailers på Roskildefestivalen 1978, fotograferade av Elake Karsten 

Det var ju trevligt att SVT före Rapport sände hur Valborgsbrasan tändes till tonerna av "Vintern rasat ut" i körsång. Man börjar ju känna sig riktigt nationell. För några år sedan var alla gamla sånger som hade minsta nationella anknytning tabu att framföra i officiella sammanhang. Jag minns när man 1986 tog bort "Fädernas kyrka" ur den svenska psalmboken med motiveringen att den var för nationell. Det var väl i samma veva man ville byta ut "Du gamla du fria" mot Ulf Lundells "Öppna landskap".

Jag finner ett folk så antinationellt och självhatande som svenskarna varit i händerna på den vänsterextrema kultureliten skrämmande. Hur har folket kunnat låta sig manipuleras av en liten klick kommunister med tidskriften Expo i främsta ledet under så många år? Det var först när politikerna i spåren på "flyktingkatastrofen" svängde 180 grader hösten 2015 som folket följde efter. När S plattade till MP och sade att nu får det vara nog med självutplånande altruism, nu får det bli lite ordning och reda i asylpolitiken då först hängde media och den dumma massan på.