Tron på Jesus eller Muhammed är en sorts nirvana "by proxy" - uppnåendet av salighet genom ombud så att säga. Genom tron på förkunnaren av Guds ord kommer man direkt till paradiset (nirvana) och slipper all vidare reinkarnation. Sedan har ju både islam och kristendomen tron på Domedagen, en yttersta tid då mänskligheten går under i ett krig där alla slåss mot alla och allehanda farsoter och elände drabbar jorden.

Inom de flesta religioner även judendom, kristendom och islam finns tron på själavandring. En evig oförstörbar själ som efter döden hamnar någonstans för att därefter återfödas i en ny kropp. Denna tro är mest utpräglad inom hinduismen och buddismen där målet är att i det levande livet genom meditation och andliga studier uppnå en högre andlig nivå som hindrar återfödelse. Genom att befria sig från begär, njutning, köttets lust och allt annat materialistisk befrias själen efter döden och uppnår nirvana där kretsloppet av reinkarnationer bryts och själen får evig vila. En nog så svår uppgift med tanke på alla lockelser som den moderna världen är fylld med.

Detta är för de flesta västerlänningar ett egendomligt synsätt då man här i väst verkar sträva efter evigt liv. Med läkarvetenskap och mediciner håller man liv i människor så länge det bara går. Döden är något man helst gömmer undan och glömmer, trots att alla vet att de en gång kommer att dö. Man forskar i det materialistiska väst på att förlänga livet, man fryser ner sina kroppar i väntan på att vetenskapen ska komma på hur man förlänger livet och botar alla sjukdomar. Så tanken på reinkarnation måste vara lockande för västerlänningen, en ny kropp att kunna vältra sig i sinnlighetens dypölar och tumla runt i okunnighetens mörker tills det är dags att födas igen och igen.

Domen på två års fängelse mot den 72-årige Jean Claude Arnault för ett sju år gammalt fall av "oral våldtäkt" känns lite krystad ur juridisk synvinkel. Kvinnan hade frivilligt hängt på den då firade kulturprofilen som drev en kulturklubb som besöktes av huvudstadens kulturelit. Att känna Arnault var en form av inträdesbiljett i de finare kulturella kretsarna något som denne franske erotoman säkert utnyttjade när det gällde kvinnor. 

Att det hela dröjer sju år och kommer i dagen först nu beror uteslutande på det drev som batikhäxorna startade efter att man i USA dragit igång #Metoo rörelsen efter att det framkommit att filmproducenten Harvey Weinstein utnyttjat en rad kända aktriser. Här hemma i ankdammen kände man väl ett behov av att dra fram några kändisar som utnyttjat unga brudar, den förste att hängas ut blev TV4:as Martin Timell. Timell anklagas för att ha tafsat på en kvinna i en badtunna under en fest, Timell frikänns senare från dessa anklagelser. Detta var väl inte fint nog så efter ett tag framträder 18 kvinnor i Dagens Nyheter och i ganska likalydande ordalag anklagar Arnault som då kallas "kulturprofilen" för sexuella övergrepp och trakasserier.

När det sedan visade sig att Arnault via sin fru Katarina Frostenson som satt i Svenska Akademien hade påverkat akademin så var skandalen ett faktum. Arnault var i praktiken redan i förhand dömd av medierna, man ville ha en syndabock att hänga ut. Drevet var igång så att säga, samma typ av drev som drabbade Julian Assange. Inte för att jag tror Jean Claude Arnault är någon ärbar man, tvärtom är han nog ett riktigt svin men detta hör inte till saken. Kvinnor med kulturella ambitioner gick frivilligt i säng med Arnault och ångrar detta först sju år senare i samband med Metoo-drevet. Då framträder 18 kvinnor med kopplingar till det svenska kulturlivet och hänger ut Arnault som en våldtäktsman i DN. 

En kvinnlig kammaråklagare, Christina Voigt beslutar sig för att åtala Arnault som blir häktad och fälls av tingsrätten med en kvinnlig lagman, Gudrun Antemar i spetsen. Den svenska pressen lallar så klart med, vem fan skulle våga protestera mot fittstimmet i dessa dagar? Hade det varit fråga om en vanlig knegare och en vanlig hemmafru så hade fallet aldrig gått till åtal, det hade ansett för gammalt. Förmodligen är sista ordet inte sagt i denna rättssak då saken överklagats till hovrätten. Det ska bli intressant att se vad en rätt enbart sammansatt av juridiskt sakkunniga kommer att säga. Kommer man att falla undan för det politiska trycket från feministvänstern eller kommer man att göra en objektiv saklig bedömning av detta sju år gamla fall?        

I sin film "Ett folk, Ett parti - Socialdemokraternas historia" har SD:s Samtiden bara skrapat på ytan. Man tog i filmen upp de interneringsläger som socialstyrelsens utlänningsnämnd upprättat men nämner inte mycket om den omfattande åsiktsregistrering som pågick under hela kriget och fortsatte efter kriget. Huvudsyftet med denna åsiktsregistrering var att kartlägga de politiska ytterlighets riktningarna och då främst kommunisterna. Redan 1948 stod det klart att ett nytt politiskt läge stod för dörren med det kalla kriget mellan öst och väst. Sverige hade tidigt valt sida och stödde i hemlighet västmakterna och gick deras ärenden mot kommunisterna i öst.

Från den då socialdemokratiska regeringens sida planerade man att i ett skarp läge interna alla kommunister i speciella interneringsläger, man hade till och med en båt som man planerade att använda i detta syfte. För att klara av denna uppgift snabbt insåg man att man måste kartlägga alla kommunister. Dessa delades upp i olika klasser beroende på vilken farlighetsgrad de hade. Man ville främst från totalförsvarets sida undvika att kommunister kom att krigsplaceras på känsliga poster liksom man ville undvika att de kom att inneha jobb inom försvarsindustrin. De flesta kommunister skulle placeras i speciella arbetskompanier som skulle utföra vägarbete i Norrland vid ett krigstillstånd.

För att utföra detta arbete använde man sig först av de befintliga organisationerna doktor Thede Palms T-kontor som upprättas redan under slutet av 40-talet för att sköta utrikesunderrättelseverksamheten samt Rikspolis styrelsens särskilda polisverksamhet  (RPS-spv) som var föregångaren till SÄPO. T-kontoret sorterade under Försvarsstaben och slås i slutet av 1960-talet ihop med B-kontoret och blir det som kom att kallas IB. B-kontoret som från början hette Grupp-B sysslade med personalkontroll och lydde formellt under inrikesavdelningen. Ursprunget till denna verksamhet förlägger IB-chefen Birger Elmér till början av 1950-talet. Grupp-B blev ett insamlande organ, en insamling som företrädesvis ägde rum genom kontakter inom den socialdemokratiska partiet och LO. Man byggde upp ett nätverk av informatörer ute på arbetsplatserna, en verksamhet som kunde hemlighållas då alla deltagarna var lojala socialdemokrater.

Under mycket lång tid har man i Sverige bedrivit en avancerad och olaglig åsiktsregistrering av medborgarna, en registrering som förmodligen pågår än idag. Man kan väl gissa att fokus har förskjutits från kommunister till kritiker av invandringen och mångkulturen, det man i dagligt tal kallar dissidenter, kritiker av den nuvarande samhällsstrukturen där givetvis även den radikala vänstern och högern ingår. Metoderna är de samma, folk med fel åsikter hålls borta från vissa typer av arbetsplatser, man håller ett vakande öga på dem. Man får anta att även utomrättsliga husrannsakningar och regelrätta inbrott, stöld av dokument, adressböcker och liknade sker.  

För de flesta svenskar ter sig detta som rena fantasierna, men tyvärr är det inte det. Sverige förvandlades under socialdemokratiskt styre till ett DDR-liknade angiverisamhälle. Mycket kom i dagen då hemligstämpeln på en del av IB:s verksamhet hävdes i slutet av 1990-talet. Forskaren Wilhelm Agrell skrev 1999 en bok om övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare mellan 1958 - 1968, som baseras på uppgifter som framkommit om polisens och IB:s övervakning och registering av svenska medborgare. Annat finns att läsa i förre SÄPO-chefen P. G. Vinges memoarer och i boken om T-kontoret av Thede Palm själv. I övrigt har en hel del böcker om svensk underrättelse under kriget publicerats.

SD:s organ Samtiden har gjort en 1 timme och 45 minuter lång film om socialdemokratins mörka historia, där man tar upp företeelser som rasbiologi, tvångssteriliseringar och medicinska experiment på förståndshandikappade. I den här exposen är det inte tal om något allas lika värde, här får vi veta att den vita rasen är överlägsen den svarta. Socialdemokraterna går till hårt motangrepp i Expressen där de anklagar SD för att ha "plockat russinen ur kakan", de sura och ruttna russinen. 

Efter nästan två dygn och 190 000 visningar plockades filmen bort på order av den totalitära sossemakten i Sverige. Den 9 september förpassar vi socialdemokratin till historiens sophög, de svinen har gjort sitt för att förstöra Sverige.

Det de antinationella kallar rasism är inget annat än vanligt sunt revirtänkande. Ingen skulle väl komma på tanken att kalla en same för rasist om han försvara sin urgamla rätt att bedriva renskötsel, jakt och fiske? Men när en etnisk svensk försvara sin rätt till sin kultur och rätten till sitt land så kallas han rasist av de flesta av våra partiföreträdare samt media. De påstår att alla som vill komma hit och bo här har samma rätt till Sverige som de svenskar som byggt upp landet. Man påstår vidare att främmande kulturer och religioner i stort sett har företräde framför svenska intressen, vi svenskar ska anpassa oss efter det mångkulturella samhälle som politikerna byggt upp över huvudet på folket.

Det märkligaste fenomen som uppstått i spåren på massinvandringen är att vissa invandrargrupper tagit sig rätten att ockupera och försvara delar av förortsområdena i Sverige, man kastar sten på blåljuspersonal som vågar sig in i dessa områden. Den enda reaktion från regeringen och politikerna är att de tycker detta är helt oacceptabelt men de gör inget för att stoppa det och ändra lagstiftningen. När invandrare försvara sitt revir är det inte rasism, bara när svenskar hävdar rätten till sitt eget land är det rasism. I sanning en halsbrytande absurditet som saknar motstycke. 

Denna process att bryta ner svensken har pågått länge enligt tesen om de små stegens tyranni. Man har bit för bit förringat han krav om rätten till sitt land och sin kultur. Politiker har påstått att svensken inte har någon egen kultur och har han det så är det bara barbari. Samtidigt aktar sig politikerna noga för att kritisera den största främmande kulturgruppen i landet, muslimerna. Där visar man ett överdrivet överseende med vissa kulturyttringar som står i strid med svensk lagstiftning och svenska normer. Skulle en muslim kalla en svensk kvinna för "svennehora" för att hon bär shorts och inte har håret täckt är det föga troligt att han anklagas för rasism eller kränkning.

Vilken normal människa som helst inser att en sådan hållning från statsmakternas sida i längden blir ohållbar. Att fylla på med fler asylsökande ekonomiska migranter kommer bara att förvärra situationen. Invandring innebär att de som kommer integreras in i den kultur som ursprungsbefolkningen har och accepterar de lagar och normer som råder. Invasion innebär att de som kommer uppvisar ett ockupant beteende och kräver att ursprungsbefolkningen kapitulerar inför de ockuperades religion och kultur, man ställer krav och uppvisar ett hotfull beteende.

Är det verkligen rasism att värna om sitt land och sitt folk? Är det rasism att inte förutsättningslöst vilja ge bort den välfärd som tidigare generationer svenskar byggt upp? Är det rasism att protestera mot vissa extremgruppers syn på gränser och bosättningsregler? Nej det är det inte, det är prov på vanligt sunt revirtänkande, det som jag och mina förfäder har byggt upp har vi också mer rätt till än andra främmande folk som bara vill ta och inget ge. På samma sätt som lejonen försvara sitt revir så försvara ett folk sitt revir, det är ingen slump att Sverige som heraldisk symbol har lejonet. Låt oss därför spotta på dem som kallar oss rasister och rösta på det enda partiet som vill återta Sverige - Alternativ för Sverige.

Folk som på ren djävulskap håller på och bryter sig in i andras datorer och mobiler bör avlivas som ohyra. De är en avart, en produkt av det digitala samhällets baksida, små ynkliga skithögar utan eget liv som bara genom att parasitera på andras liv får illusionen att de lever ett eget. I sanning miserabla patetiska nollor som ägnar all sin vakna tid att rota i andras digitala liv. De tror de har kontroll men i själva verket är det just detta de saknar, kontroll över sina egna tvångsmässiga handlingar, de drivs av ett sjukligt begär efter kontroll, bekräftelse och inbillad makt och gör förr eller senare ett fatalt misstag som kommer att bli deras fall.

Hade samhället fungerat som det ska hade man gjort med dessa som man borde gjort med de kriminella gängen, skjutit dem med ett nackskott och låtit liket ligga och ruttna i ett dike. Bli mat åt råttor, kråkor och rävar, ingen hade saknat dem.

Tyvärr måste det gå längre och fler måste drabbas av dessa löss innan kraven på drastiska åtgärder kommer. Men i framtiden kommer man att göra processen kort med denna typ av individer. De lever sina ynkliga liv bakom fejkade identiteter på sociala medier där de bygger upp en digital fasad där de använder en tillverkad person. Den snygga bruden ni tror ligger bakom ett konto är i själva verket en fet medelålders kvinna eller man med svåra psykiska problem och ett gravt skadat ego. Både Metros Jack Werner som granskade fenomenet Veronica Larsson och Nya Tider som uppmärksammade stulna konton på Twitter har satt fokus på dessa problem. 

Själv skulle jag inte tveka en sekund att söka upp dessa kräk och avrätta dem om jag fick tag i deras rätta identitet. I ett samhälle i sådant förfall som det svenska skulle ett sådant städjobb knappt märkas idag och man gör ju sin omgivning en tjänst. Lättast är att lura dem in i en fälla så de hackar sig in i kriminella kretsars mobiler då där finns folk som inte tvekar en sekund att röja sådana personer ur vägen för gott. Död åt alla falska gamla kärringar på Twitter som uppträder som tonårstjejer.

Valet till Sveriges riksdag den 9 september kan komma att kantas av valfusk och påverkansoperationer, men inte av ryska trollfabriker utan av inhemska krafter. Om något val behöver övervakas av utländska valobservatörer så är det detta val, så vi får hoppas att stater som Ryssland, Polen och Ungern kan skicka folk. Debattören Katerina Janouch har uttalat farhågor om valfusk och det har kommit rapporter om att utlandssvenskar fått sina röstkort och valsedlar, alla utom SD:s. Vi kommer säkert att höra talas om bortplockade SD, AfS och MED valsedlar. Vill det sig riktigt illa så kommer valet att bli så smutsigt att krav på nyval ställs. 

Dagens Sverige är inte det trygga pålitliga land som många av oss äldre en gång växte upp i, landet där folket litade på sina myndigheter. Det Sverige vi ser idag är ett sönderslitet land, ett polariserat land där folk har slutat lita på de traditionella medierna och myndigheterna. Ett land där polisen inte kommer när du behöver deras hjälp och skydd. Ett land med ett rättssystem som tar speciell hänsyn till om du är utlandsfödd och har en annan kultur, ett Sverige där folk inte längre är lika inför lagen. Ett Sverige där parallellsamhällen växer sig fler och större för varje dag, parallella samhällen där muslimska moralpoliser patrullerar gatorna och trakasserar kvinnor som inte bär slöja.

Allt detta vill makteliten helst inte kännas vid, endast uppstickaren SD vågar påtala dessa problem, de övriga sju försöker tiga ihjäl problemen. Regeringspartierna pratar mycket men gör väldigt lite. Justitieministern visar upprördhet och pratar vitt och brett om skärpta straff så fort det skett en ny dödsskjutning, men några konkreta lösningar har han inte. Sverige håller på att tas över av kriminella ligor med rötterna i utomeuropeiska länder och kulturer. Mycket av det våld som utövas mellan dessa kriminella gäng har sin upprinnelse i triviala dispyter. Det kan räcka med att någon säger något sexuellt nedsättande om någons kvinnliga släkting.  

För varje gängkriminell polisen lyckas gripa och få dömd står det tio tonåringar på rad för att bli medlemmar i något av gängen. Några rekryteringsproblem har de inte, vem vill jobba på ICA eller Netto för 20 000 kr/mån när man kan tjäna detta på en kväll genom droghandel? Samhället har blundat så länge att problemet nu är så cementerat att det inte går att lösa med några lättare åtgärder. Alla har misslyckats, polisen, politikerna, skolan, socialen, föräldrar m. fl. Sverige är ett samhälle som befinner sig på ett sluttande plan.

Denna lilla saga hittade jag i en gammal SD-kurir från 1993. Med benäget tillstånd av författaren så publicerar jag den. Med tanke på den utveckling som skett sedan 1993 så är sagan en otäck vision av det som komma skulle.