Säga vad man vill om den där dryge polisprofessorn Leif GW Persson men skriva kan han på ett underhållande sätt. Håller precis på att avsluta hans roman "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" från år 2002. Romanen kretsar kring ett fiktivt manus om Olof Palme som utpekas som CIA agent för att sedan gå över till ryssen. För den som är insatt i ämnet är det inte svårt att identifiera de riktiga personerna bakom GW:s påhittade namn. Det finns nog en hel del sanning i mycket av det han skriver. Exempelvis att ambassadör Sverker Åström var rysk agent samtidigt som han var en av Palmes vänner. 

Leif GW gräver där hundar är begravda, det gick många rykten att Palme blev skjuten för att han skulle anträda en resa till Moskva. GW spinner mycket på polisspåret att det fanns högerelement inom polisen som hatade Palme och ville se honom död. När det gäller jargongen inom polisen så har nog GW fångat den på pricken efter alla de år han umgicks med både höga och låga poliser. Det finns nog en och annan Evert Bäckström inom den svenska poliskåren, precis som det finns "riktiga poliser" som Bo Jarnebring och Lars Martin Johansson. Namnet Jarnebring är ett lån från Sjöwall Wahlöös romaner om ett brott. 

Pajasarna på SÄPO eller "filttofflorna" som de kallas av kollegorna i den öppna verksamheten skildras på ett dråpligt sätt, radarparet Kudo och Bülling är i verkligheten Walter Kegö och Jan Henrik Barrling som var verksamma inom SÄPO:s terroristrotel och hade mycket med kurdspåret att göra efter mordet på Palme. GW Perssons skildring av Stockholms polismästare Hans Holmér får en att ligga dubbel av skratt. Tyvärr stämmer bilden allt för väl med verkligheten. På det hela taget så har GW en ganska klar bild av den svenska polisen och kommer ibland kusligt nära verkligheten. Jämfört med hans böcker är Mankells "Wallander" rena smörjan sådana poliser som Wallander finns bara inte.