I går visade SVT2 en av de mest intressanta filmer som visats på länge, en filmatisering av professor Philip Zimbardos "Stanfordexperiment". Experimentet utfördes 1971 då 24 studenter utsågs att antingen vara fångvaktare eller fångar. Bland de 12 som utsetts till fångvaktare utvecklade några snabbt sadistiska tendenser där de utnyttjade sin maktposition att förtrycka de 12 studenter som utsetts till fångar. De 12 som utsetts till fångar passiviserades snabbt och fann sig i förnedrande situationer samtidigt som de lät sig spelas ut av fångvaktarna genom att vända sig mot sina medfångar i utbyte mot privilegier. Experimentet var avsett att psykologiskt visa var gränsen mellan gott och ont gick och hur snabbt människor som tilldelats makt korrumperas och blir maktfullkomliga medan människor som utsätts för maktutövning snabbt passiviseras och finner sig i sin roll som förtryckta. 

Samma sak sker i större skala i ett samhälle där de som utsetts att leda samhället tilldelar sig själva rollen att avgöra vad som är bra eller dåligt för medborgarna och hur medborgare passiviseras av allt för mycket social ingenjörskonst. Detta kan man se på det svenska samhället som under mer än ett halvsekel styrdes enväldigt av socialdemokraterna som gav sig själva rollen som de goda samhällsbyggarna något som till slut urartade i en maktfullkomlighet och övertro på sig själva som ofelbara. Detta fick till följd att många medborgare okritiskt ställde sig på makthavarnas sida och antog deras samhällssyn något som fick katastrofala följder i en del samhällsfrågor. En av dessa var synen på drogmissbruk där staten anlade en moraliserande syn och stigmatiserade de som fallit offer för missbruk och anklagade dem för dålig karaktär. Detta synsätt lever fortfarande kvar i stora samhällsgrupper trots att vetenskapen fastslagit att missbruk är en sjukdom och inget som har med bristande karaktärsdrag att göra. 

Farligast är när media mister sin roll som kritisk granskare av makten och istället ställer sig till maktens förfogade som dess megafon. Då uppstår en obalans i samhället som kan få förödande konsekvenser för demokratin och tilltron till makten. Det som sker är att media mister sin trovärdighet och börjar betraktas som maktens förlängda arm, folk slutar tro på det media förmedlar och ser det mer som propaganda. Ungefär som sovjetmedborgarna betraktade Pravda. När det uppstår ett vakuum mellan folket och makten får man den situation som uppstod mellan fångar och fångvaktare i Stanfordexperimentet, de maktutövande blir gränslösa medan de som makten utövas mot blir passiviserade och handlingsförlamade, något som med tiden exploderar i en revolt mot makten så som skett med de gula västarna i Frankrike. 

Skillnaden i materiell standard mellan makthavare och medborgare är också en faktor som spelar in, på 1950-talet hade en riksdagsman samma lön som en läroverksadjunkt medan idag har en riksdagsman en månadslön som motsvaras av en årslön för en fattigpensionär. Detta gör att våra makthavare lever så långt man kan komma från den vanlige medborgarens verklighet, de enda som visat lite anständighet är vänsterpartiet som avstår en del av sin lön till partiet. Psykologin mellan maktutövare och de som makten utövas mot är ett intressant studium som de flesta politiker helt negligerar. Speciellt idag då de flesta politiker rekryteras direkt ur partiernas ungdomsförbund, det är politiska broilers som aldrig varit ute i arbetslivet eller haft någon längre kontakt med vanliga medborgares vedermödor. Inom socialdemokratin går även politikeryrket i arv från far till son, från moder till dotter något som borgar för politisk inavel av rang. Jag skulle vilja likna dagens Sverige vid en krutdurk, en tickande bomb som när den smäller av kommer att ge oreparerbara skador för årtionden.

Att kalla sig demokrat innebär inte per automatik att man är antitotalitär, det gamla DDR kallade sig "demokratisk republik" och alla vet att DDR var själva essensen av en totalitär polisstat. Vad utmärker då en fri demokrati som värnar om de fri- och rättigheter som man förknippar med en västerländsk demokrati? För det första garanteras alla medborgare total frihet att tänka och tycka vad de vill, hur avskyvärda deras åsikter än må vara. Var och en garanteras friheten att publicera sina tankar i text och bild på vilka medier det än må vara. Samhället (staten) garanterar medborgarnas rätt att uttrycka sina åsikter utan att drabbas av våld eller andra repressalier från medborgare som inte delar deras åsikter. Ofta är inte detta något större problem i fria demokratier då majoriteten inte hyser några extrema åsikter och har överseende med den lilla minoritet som har avvikande åsikter.

I en fri demokrati håller man med jämna mellanrum fria val där medborgarna får rösta fram de personer man anser vara bäst lämpade att styra samhället. De medborgare som ställer upp i valet får fritt argumentera för sin sak i offentliga debatter och sammankomster. I en fri stat har man direktdemokrati, det vill säga man röstar på en person istället för en politisk ideologi. Detta gör att dugliga medborgare utanför det politiska systemet kan ställa upp till val. Valet till parlamentet eller riksdagen är hemligt, det vill säga ingen kan se vad du röstat på. Den fraktion som erhåller mer än 50 procent av rösterna kan bilda en regering, detta kallas majoritetsregering. Uppnår ingen majoritet kan en minoritetsregering bildas av de parlamentsmedlemmar som kan snacka sig samman och som delar åsikter i de flesta frågor. En minoritetsregering kan fällas av övriga i parlamentet om de så önskar, man utlyser då ett nyval. 

En totalitär stat eller diktatur som det också kallas, kan mycket väl kalla sig demokratisk, ha ett parlament och hålla val, det är bara det att för medborgarna är det som att välja mellan pest eller kolera. Alla partier som ställer upp i en diktatur har ungefär samma åsikter. Friheten att tänka och tycka är inskränkt, staten bestämmer vad man får lov att tycka och offentligt ge uttryck för. Media i form av tidningar, radio och TV är kontrollerade av staten eller samarbetar med staten på så sätt att en sorts självcensur uppstår, man låter inte oppositionella komma till tals helt enkelt. Angiveri är vanligt i denna typ av samhällen, staten uppmanar medborgarna att hålla koll på varandras åsikter och ange dem som hyser avvikande åsikter. I en totalitär stat kan medborgarna straffas i en domstol för att de gett uttryck för fel åsikter eller har fel religion. En diktatur kan också vara en religiös diktatur styrd av präster och där lagarna baseras på religiösa påbud. 

Skendemokratin eller kryptodiktaturen är alltid de svåraste att dissekera och genomskåda då de vanligtvis försöker ge sken av att inte inskränka i medborgarnas fri- och rättigheter, vidare håller de fria val med jämna mellanrum som ger sken av valfrihet. Ofta har man representativ demokrati i en skendemokrati, det vill säga medborgarna får välja ett politiskt alternativ som inom sig utser de som ska representera i parlamentet. Detta gör att systemet ofta präglas av nepotism och vänskapskorruption, det är inte de som är mest kompetenta som utses utan de som har de djupaste vänskapsbanden med partiledningen och partiledaren eller som har en hållhake på partitoppen som gör att de nomineras. I skendemokratin har alla partier som tillåts representera i parlamentet ungefär samma åsikter och grundsyn på hur samhället ska styras. Systemet i sig själv gynnar de som styr det, så det finns ofta inget större intresse för reformer av själva maktsystemet, man biter inte den hand som föder en så att säga.

En riktig diktatur leds ofta av en enda ledare eller av en liten grupp personer, de senare präglar militärdiktaturer som leds av en grupp högre officerare som tagit makten med våld. I en diktatur vet medborgarna vad de får lov att säga och tycka offentligt samtidigt som de är väl medvetna om att alla medier är kontrollerade av diktatorn eller gruppen som styr. Man vet att det som står i tidningen inte nödvändigtvis behöver vara sant utan snarare ska bekräfta suveräniteten i diktatorns politik. Det är ofta lättare att leva i en riktig diktatur än i en kryptodiktatur, då reglerna är tydligare i en riktig diktatur. Man vet vad man får och vad man inte får. En riktig diktatur behöver nödvändigtvis inte vara dålig då arbetarna mycket väl kan vara välavlönade och den materiella standarden kan vara hög.

Detta är mycket beroende på diktaturens förhållande till det internationella kapitalet, samarbetar den och låter internationella konsortier fritt bryta mineraler eller olja så uppstår sällan problem. Problemen börjar ofta när en diktatur eller för den delen en demokrati förstatligar landet resurser och själv vill ha kontrollen över landets tillgångar, då drabbas landet ofta av sanktioner och utländska intressen försöker genom inre konflikter skapa underlaget för ett maktskifte till kapitalets fördel. Detta skedde i Libyen då Gaddafi vägrade få betalt för landet olja i dollar. USA reagerade omedelbar då en av denna nations viktigaste mål är att bevara dollarn som betalningsmedel för olja och guld. Detta förhållande gör att även en riktig demokrati där folket bestämmer skulle ha svårt att hävda sig om folkets vilja går emot USA:s intressen. Mindre länder oavsett om de är totalitära eller fria demokratier måste välja att ansluta sig till antingen USA, Kina eller Ryssland. EU är som union bara att betrakta som en vasallstat till USA.

Detta är väl i korthet en generell analys av vad som skiljer en fri demokrati från en diktatur. Det otäcka är den gråzon som finns mellan båda dessa ytterligheter. Det närmaste man kan komma en riktig fri demokrati är nog Schweiz där man genomför folkomröstningar om tillräckligt många medborgare begär detta. Motviljan mot folkomröstningar är typisk för skendemokratier. Sverige får man nog som Roland Huntford skriver i sin bok "Det blinda Sverige" betrakta som en enpartistat då någon riktig opposition inte existerat. När så SD dyker upp går de andra partierna samman för att utesluta dem från allt politiskt inflytande. Allt tecken på att Sverige inte är något annat än en skendemokrati eller en kryptodiktatur.