Det är ett väldigt tjatande om desinformation och "falska nyheter" bland politiker och media. Har vi inte alltid utsatts för desinformation och tillrättalagda nyheter? Sedan har vi detta med så kallade "hatsajter" på Internet, vad är en hatsajt och vem bestämmer vad som är en hatsajt? Det som av den ene uppfattas som sunda åsikter kan av den andre uppfattas som hatfyllda. Många av dessa naiva "flykjtingkramare" uppfattar all form av ifrågasättande av en alltför generös asylpolitik som hatfylld rasism. Sverige kom under det långa socialdemokratiska maktinnehavet att gå så långt till vänster att man började tolerera den mest extrema våldsvänstern. Idag anses Expo som en objektiv källa för upplysning i frågor som rör alla nationerlla och högerpopulistiska rörelser.

Jag tro det är polariseringen i den offentliga debatten som skapat begrepp som desinformatio och falska nyheter. Även de allt ansträngdare förbindelserna med Ryssland har skapat behovet av begreppet "desinformation och falska nyheter". Det verkar finnas grupper i samhället som vill ha monopol på det de uppfattar som sanning, det är deras "sanning" som ska gälla. Folk brukar genomskåda all form av styrning förr eller senare. I många år lyckades kyrkan pracka på folk sin syn på sanning och skrämde folk med evig fördömelse och ett brinnade helvete. Idag är det få som tror på sådan vidskepelse och skulle kalla det för desinformation.

Man bör förhålla sig skeptisk till allt vad media sprider och alltid fråga sig om det finns någon dold agenda i det de skriver eller säger. Man brukar säga att lögnen har hunnit jorden runt innan sanningen hunnit få på sig byxorna. Speciellt i tider av oro och osäkerhet sprider både demokratier och mer totalitära stater desinfomation. Sverige har varit väldigt duktiga på att sprida desinformation och att undanhålla sanningen för folket. Fortfarande talar man om alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, detta är om något desinformation och ren lögn. Sverige har sedan slutet på andra världskriget stått på väst och NATO:s sida och spionerat på Sovjetunionen. Likaså har sanningen om Estonias förlisning aldrig kommit fram, hur var det med den svenska militärens uppköp och smuggling av sovjetisk militär högteknologi med hjälp av färjan Estonia?

Jag tycker Margot Wallström och andra politiker ska tala väldigt tyst om desinformation och falska nyheter. De står dagligen och ljuger och desinformerar i riksdagen, riksdagen har blivit ett forum och en tävling i vältalighet och retorik, vad som är sant eller inte verkar spela mindre roll. Många av dagens politiker är snorvalpar med välsmorda käftar, de hade lika gärna kunnat livnära sig som handlare av begagnade bilar. Själv har jag aldrig haft något större förtroende för politiker, läser man och är intresserad av historia så lär man sig snabbt att politiker är jordens mest opålitliga människor. 

Begreppet "åsiktskorridor" är något man hör allt oftare, ett begrepp som inte bara är begränsat till Sverige utan är något som finns överallt i mer eller mindre grad. Här i Sverige har det tagit sig extrema uttryck då det vi kalla åsiktskorridor blivit allt trängre och smalare ju mer media, politiker och kulturelit blivit varse att det finns en stor tyst kritisk massa därute. I början av 1990-talet var det ganska lätt att få en välskriven invandringskritisk insändare publicerad i de stora dagstidningarna, framåt slutet av deceniet var det hart när omöjligt.

En av de personer som lade grunden till åsiktskorridoren var Folkpartisten Bengt Westerberg som reste sig ur TV-soffan och gick då Ny Demokratis ledare Bert Karlsson och Ian Wachtmeister skulle sätta sig efter valet 1991. Därefter blev den offentliga debatten allt snävare och snävare. De som hade fel åsikter stängdes ute och fick inte komma till tals såvida man inte i välregiserade TV-debatter kunde förlöjliga och smutskasta vederbörande. I kölvattnet på detta kalla åsiktsklimat uppstod fenomen som Expo som sade sig kämpa mot rasism, antisemitism och fascism. Expo började med olagliga åsiksregister på alla dem som uppfattades som motståndare till det de stod för. Till slut gick det så långt att media använde Expos åsikter som vägledare i sina artiklar om exempelvis Sverigedemokraterna.

Idag har åsiktskorridoren blivit så smal och trång att vanligt folk börjat reagera, de tycker att i en demokrati ska man få lov att tycka vad man vill även om en majoritet inte delar åsikterna. Åsiktskorridoren dikteras av en liten klick redaktörer, författare, politiker och kulturpersonligheter som genom att ha "de rätta åsikterna" får oproportionerligt stort utrymme i den offentliga debatten. Detta fenomen har givit upphov till de alternativa medierna som papperstidningen "Nya Tider" och nätsajter som Avpixlat, Fria Tider, Nyheter idag, Motpol m.m När papperstidningarna svek sitt uppdrag att bara redovisa nyheter om vad som hänt i landet och världen på ett objetivt sätt utan att ge pekpinnar åt läsarna eller mörka vissa fakta då dessa inte ansågs politiskt korrekta, så öppnades porten för de alternativa nyhetssajterna. 

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski gick öppet ut med att DN skulle ha agendasättande nyhetsrapportering, vilket i praktiken innebar att varje nyhet skulle innehålla text som talade om hur man skulle tycka i just denna fråga. Ett bra exempel är all nyhetsrapportering om asyl- och flyktingfrågor, där man inte drar sig för några lumpna trix. Det är inte konstigt att papperstidningarna tappar i upplagor samtidigt som exempelvis Nya Tider får alltfler prenumeranter. Detta har fått etablissemanget att gå så lånt att man föreslagit att bara de tidningar som har den rätta värdegrunden ska få presstöd. Det är lätt att förstå att "värdegrunden" hänger intimt samman med åsiktskorridorens utrymme. Jag ställer mig frågan om man fortfarande kan tala om Sverige som en sann demokrati med alla de fri och rättigheter som förknippas med detta begrepp?

De folkliga protesterna i Rumänien mot den sittande socialdemokratiska regeringen är ett bra exempel på hur socialdemokratin, denna socialistiska ideologi sakta men säkert ruttnat sönder inifrån av svågerpolitik och korruption i största allmänhet. Man missbrukar sin maktposition och berikar sig själv samt gynnar sina släktingar. Kompetens och ärlighet har ersats med inkompetens och kompromisslös lojalitet med partitoppen. Detta har skapat en kader av oskickliga men lojala socialdemokratiska politiker som trots det ena klavertrampet efter det andra hålls bakom ryggen av sina partikamrater och får sitta kvar på sina poster. Samma typ av korruption som bredde ut sig inom Sovjet kommunismen har under många årtionden brett ut sig inom socialdemokratin. 

Här i Sverige har vi haft den situationen att socialdemokraterna under mer än ett halvsekel varit det statsbärande partiet, vilket skapat en anda av maktfullkomlighet och arrogans mot väljarna. Genom en splittrad och svag opposition har den svenska socialdemokratin klamrat sig fast vid makten ända fram till 1976 då en borgerlig regering tog över. Denna valförlust kan socilademokraterna tacka Olof Palme för, då denne despot drivit sina maktambitioner för långt och i sin retorik varit allt för arrogant och nedsättande mot sina opponenter i riksdagen. Vi ska inte heller glömma att socialdemokraterna under en stor del av sitt maktinnehav regerat med tyst stöd av kommunisterna.

Socialdemokratin som ideologi är död och överflödig i och med det postindustriella samhällets framväxt. Socialdemokratin skapades som en utbrytarfraktion från kommunisterna vid förrförra sekelskiftet, då som ett resultat av att det i den framväxande industrialismen uppstått ett motsatsförhållande mellan arbetare och industriägare. Socialdemokraterna växte fram som ett demokratiskt arbetarparti som på parlamentarisk väg skulle skapa rättvisa för arbetarna. Här i Sverige skapade man det genom starka fackföreningar som stod socialdemokratin mycket nära och genom förhandlingar med arbetsgivarna, det var det som kom att kallas Harpsundsandan då förhandlingarna mellan regeringen, facket och Arbetsgivarföreningen skedde på Harpsund. Detta skapade ett stabilt politiskt läge med få strejker i Sverige som gjorde att socialdemokraterna kunde sitta kvar vid makten så länge som de gjorde.

Ett långt maktinnehav brukar alltid ge upphov till korruption, maktmissbruk och svågerpolitik vilket vi också sett prov på i Sverige. Bordellhärvan med justitieminister Geijer och IB-affären var bara ett par exempel på detta. Man har gett sig själva höga löner och privilegier få förunnat, sådant skapar alltid på sikt ett folkligt missnöje vilket kom till uttryck i valet 1976 då det halvsekelgamla socialdemokratiska maktinnehavet bröts. Tyvärr hade korruptionen inom politiken redan spillt över på de borgerliga partierna som inte var mycket bättre än socialdemokraterna. Vi har den senaste tiden sett prov på hur höga chefer i Riksrevisionen tippsat politiker att media granskar dem. Höga tjänstemän har häktats för ekonomiska oegentligheter där de använt skattemedel till egen byggnation. 

I Rumänien ville den socialdemokratiska regeringen gå så långt att de ville avskaffa antikorruptionslagarna med hänvisning till att det var ont om platser i fängelserna!? Detta utlöste de folkliga demonstrationer vi ser prov på idag, vilket fick regeringen att backa. Detta räckte inte, nu vill rumänerna att regeringen ska avgå. Här i Sverige var socialdemokraterna under Olof Palme inte mycket bättre då de i tysthet avskaffade tjänstemannaanvaret 1974, vilket innebar att statstjänstemän som visat prov på inkompetens och maktmissbruk inte längre kunde straffas. Detta öppnade upp för socialdemokraterna att tillsätta chefer och tjänstemän som var obrottsligt lojala mot partiet men totalt inkompetenta för det jobb de fått. Många höga socialdemokratiska politikers barn och släktingar har fått höga välbetalda poster trots brist på kompetens. 

Idag klockan sex svensk tid avlöser en ytterlighet en annan, då avgår den förste färgade demokratiske presidenten för att ersättas av en vit republikansk affärsman med mycket kontroversiella åsikter. Idag svärs Donald Trump in som USA:s 45:e president, en president som för första gången inte kommer från det politiska etablissemanget i USA. I ett tal Trump höll nyligen talade han om en ny rörelse som skulle ena Amerika och göra det stort igen. De tongångarna har vi här i Europa hört förr, då var det en "bewegung" som skulle göra Tyskland stort igen och alla vet hur det gick. Vi får hoppas Trump inte har samma ambitioner, han har lovat mycket i sina kampanjtal nu får de amerikanska väljarna se om han kan uppfylla åtminstone några av dem. Någon mur längst den Mexikanska gränsen lär det inte bli, men kan han skapa alla de nya jobb han lovat kommer nog de flesta att glömma muren. 

Intressantast blir att se vad för utrikespolitik han kommer att föra med Rex Tillerson som utrikesminister. Tillerson är personligt vän med Vladimir Putin i Kreml så vi kanske får se ett helt nytt förhållningssätt till Ryssland. Förhoppningsvis blir det slut på alla mer eller mindre grundlösa anklagelser om rysk aggresion. Vad gäller anekteringen av Krim så tillhörde denna halvö Ryssland ända fram till det att den ukrainafödde Sovjetledaren Nikita Krustjev anslöt både Krim och Donetsk regionen till Ukraina då han tyckte regionen var för liten. Att denna anektering av Krim som Putin genomförde stack i ögonen på både USA och NATO får man förstå då dessa hoppats på ett ukrainskt medlemskap i både EU och NATO vilket skulle ge väst tillgång till flottbasen i Sevastopol och därmed kontroll över Svarta havet. När det gäller aggresiv utrikespolitik så leder nog USA med all sin inblandning i divese statskupper och avsättningar av lagliga regeringar i både Sydamerika, Mellanöstern och Nordafrika.

Själv tycker jag en avspänning mellan stormakterna USA och Ryssland skulle vara av godo för världsfreden, något vi knappast skulle få se med Hillary Clinton som president. Denna ständiga hets mot Ryssland och kopplingar mellan högerpopulistiska partier och Kreml som västmedia sysselsätter sig med börjar bli tröttsam och tjatig. Det är som om väst ständigt behöver en fiende för att överleva som civilisation. Själv anser jag att den västliga demokratiska kapitalismen spårat ur totalt, klyftorna mellan fattiga och rika blir allt större. En liten ekonomisk elit styr världen med hjälp av sin totala kontroll av de finasiella verktygen, de kontrollerar alla banker och finasinstitut och kan därmed sätta agendan för världens nationer. Man försökte knäcka Ryssland ekonomiskt efter Sovjetunionens fall för att få full kontroll över landets råvarutillgångar, det var detta Putin satte stopp för och blev därmed västs värsta fiende. Den värsta fienden världens folk har är den finasiella eliten som styr världen bakom ridån av demokrati och parlamentarism, en ridå som bara är en illusion av frihet och rättigheter.

Kollade precis den 22 år gamla filmen "Nätet" med Sandra Bullock om datahacking. För den yngre publiken måste denna film framstå som rena stenåldern med fem och en kvartstums disketter och gamla Motorola mobiler med utdragbar antenn. I filmen skildras hackingen av datorer och skärmbilderna på ett för den tidens datorer helt orimligt snabbt och grafiskt fantasifullt sätt. 1995 hade Pentium processorerna från Intel precis kommit och Internet var något ganska nytt, speciellt här i Sverige. Jag började själv surfa på nätet 1995 och kommer ihåg hur lång tid allting tog. De flesta hade gamla Intel 486:or på den tiden då de nya Pentium datorerna var vansinnigt dyra. Hårddiskarna var på ett par hundra megabyte och kostade skjortan de också,  samma gällde RAM-minne där man fick betala 300 - 400 kronor för några ynka megabyte. När persondatorerna kom i mitten av 1980-talet kostade de mellan 20 000 - 30 000 kronor.

Ändå är filmen "Nätet" intressant ur den synvinkeln att den tog upp ett problem som skulle bli gigantiskt i framtiden. 1995 bestod de flesta datahackare av finniga tonåringar som totade ihop en algoritm som rymmdes på en disket och kunde luras på en användare som ett roligt spel. På sin höjd ställde den till med lite djävelskap men programmet kunde som dagens hackare använder sig av inte ta kommando över tusentals datorer. Ändå förutsåg filmens skapare faran som låg i att alla våra personuppgifter lagrades på datorer som för skickliga programmerare stod vidöppna. Vi har skapat ett samhälle som är fruktansvärt sårbart genom att vi gjort oss helt beroende av datalagring och datoriserade system. Det pågår ständigt ett lågintensivt cyberkrig mellan stormakterna. Man skyller från väst på Ryssland och Kina, men ingen ska inbilla mig att inte USA och NATO också ägnar sig åt att försöka hacka både ryska och kinesiska datasystem. Med hjälp av ett skickligt konstruerat program skulle en fientligt sinnad nation kunna ta över kontrollen av el- och vattenförsörjning, samt slå ut hela det ekonomiska systemet genom att ta kommandot över bank- och finansvärldens datorer.

Vad skulle hända om folk inte längre kunde betala med sina bankkort, inte längre få ut några kontanter ur uttagsautomaterna? Våra städer skulle vara mörklagda och inget vatten kommer ur kranarna längre, det skulle mycket snabbt uppstå totalt kaos. De flesta människor tänker alldrig på hur sårbart samhället har blivit tack vare att vi förlitar oss så totalt på datorer. Värst av allt är att många dataanvändare är fruktansvärt godtrogna och går på de enklaste försök att kapa deras datorer. Får folk ett mejl där det står att de vunnit en miljon och att de bara behöver trycka på en ikon för att få pengarna så är det ofattbart många som är dumma nog att trycka på ikonen och därmed installera farlig programvara som gör att allt i datorn krypteras och bara går att avkryptera om användaren sätter in en summa pengar på ett konto. Vad man än påstår så finns det inga 100 procentigt säkra datasystem, alla system går att hacka och komma in i.

Om åtta dagar tillträder Donald Trump som USA:s nye president, vi kan då se fram mot en betydligt intressantare och mer oförutsägbar världspolitik. Vid en pressskonference läxade Trump upp en journalist så till den milda grad att till och med Fox reagerade. Det är på tiden att en president sätter murvlarna på plats, här hemma sitter journalistkåren i knäet på makthavarna, i alla fall de från systemmedia, den ende politikerna hade vågat läxa upp hade väl varit Vávra Suk från Nya Tider. Nya Tider är den enda svenska papperstidning som vågat ha en positiv syn på både Trump och Putin, resten av den Bonniersägda tidningsbranchen i Sverige har redan innan Trump tillträtt dissat honom.

Vad många journalister inte riktigt fattat är att fler och fler svenskar har börjat vakna och ifrågasätter det som skrivs i tidningarna, journalistkåren har ett lågt förtroende hos folk. Idag litar folk mer på det som står på Facebook och Flashback än på det som står i DN och Expressen. Man talar i Sverige om tidningsdöden, man skulle kunna tala om journalistiskens självmord på sig själva. Det som tidningarna vill att vi ska tycka är det få som tycker, folk är trötta på massinvandring, invandrargäng som skjuter på varandra och bränner bilar. Folk har sett vad massinvandringen gjort med det tidigare så trygga folkhemmet. Rasismen jäser under ytan ppå det svenska samhället, det behövs bara en tändande gnista för att den ska blomma ut för fullt. 

Själv spår jag en våldsam utveckling av det svenska samhället där medborgargarden och rena milisförband kommer att röja upp i den sörja politikerna skapat. Plötsligt är Sverige inte så lätt att styra som det varit, folk tror inte längre på politikernas lögner. Folk ser med egna ögon vad invasionen av utomeuropeiska unga muslimska män inneburit i form av våldtäkter och sexuella trakaserier. Unga svenska kvinnor vågar inte gå ut på kvällarna längre då de vet att det inte finns några poliser på gator och torg som ingriper mot dessa primitiva dysfunktionella gäng av unga män från Syrien, Irak och Afghanistan. Det slutar väl med en form av svensk "Kristallnatt" där de som försvarar de svenska värdena går ut och jagar iväg skiten över Öresundsbron.

Dagens Metro var fylld av mångkultur-Lucia propaganda. Anledningen var den folkstorm som drabbade Åhlens när de publicerade en bild på en negerpojke utklädd till Lucia (jag har allltid trott Lucia var en kvinna?!). Metro är nog en av de vidrigaste publikationer som delas ut i Sverige, hade den inte varit gratis hade den nog bara lästs av de närmast sörjande som varit beredda att betala för skiten. Metro är förutsägbart politiskt korrekt, deras skribenter tävlar i att vara mest PK.

Med anledning av att tryckfriheten fyller 250 år i Sverige, har politikerna satt fokus på yttrandefriheten och då speciellt yttrandefriheten på Internet. Detta skrämmer mig då erfarenheten har lärt mig att när politikerna börjar fokusera på ett område så förebådar det förbud och inskränkningar. Man fokuserar mycket på gammelmedia, det vill säga papperstidningarna och deras roll som maktens megafon. Dessa ställs i opposition till de alternativa medierna på Nätet som av vissa benämns "hatsidor". Hatsidor är nätforum som inte delar etablissemangsmedias åsikter utan sprider exempelvis hård kritik mot den förda asylpolitiken och det mångkulturella samhället.

Det finns i folkdjupet en stor skepsis mot globalisering, mångkultur och massinvandring, folk ser konsekvenserna av den förda politiken. Arbetstillfällen försvinner ut ur Sverige samtidigt som det väller in nya människor som ska slåss om de arbetstillfällen som finns kvar. Det råder en stor bostadsbrist vilket pressat upp priserna på bostäder, något politikerna borde tänkt på när de släppte in 163 000 migranter hösten 2015. Det mångkulturella samhället som var tänkt att bli en produkt av en harmonisk integration spårade ur totalt och gav upphov till 55 problemområden där svensk lag inte längre råder. 

I ljuset av detta är det inte konstigt att det uppstår hatsidor på Nätet där folk skriver av sig sin frustration, samtidigt som extremvänstern tar till våld mot alla som vågar så för sina åsikter med namn och bild. Denna utveckling skrämmer mig då den politiska makten verkar ta väldigt lätt på extremvänsterns våld medan de tar mycket allvarligt på de högerextremas våld. Ett av de första åtalen för trrrorbrott var inte riktat mot någon jihadist, utan mot en högerextremist. Det är politikerna och media som själva skapat det polariserade samhällsklimat vi har idag. Socialdemokraterna har genom sådana som Mona Sahlin spelat under täcket med extremvänstern som exempelvis AFA. Detta faktum har inte passerat obemärkt utan snarare gett bränsle till SD.

Börjar man fingra på yttrandefriheten genom att vilkora den med begrepp som "värdegrund" och liknade luddiga formuleringar. Vem bestämmer vad som innefattas i värdegrunden? Enligt de nya reglerna för presstöd ska detta bara ges till publikationer som står på "den sanna värdegrunden". Redan där försvinner en del av yttrandefriheten, de som inte delar den för dagen rådande värdegrunden är per automatik exluderade från all form av statligt stöd medans däremot alla som påstår sig arbeta i en antirasistisk anda överöses med statliga bidrag. Det vilar något sjuk över yttrandefriheten och den offentliga debatten i Sverige.